Vem är mest omoralisk? Den som lever som han lär eller den som vill lära andra att leva på ett visst sätt men inte är beredd att göra dessa uppoffringar själv? Är det mer moraliskt högtstående att ta bilen till jobbet om man egentligen vill ha en bilfri innerstad men av praktiska skäl agerar emot sin egen övertygelse än om man tycker att bilar är toppen?

I helgen kunde man på den här tidningens kultursidor läsa en krönika om samhällskritik och hyckleri av Cecilia Verdinelli. Skribenten menar att det i princip är omöjligt att vara samhällskritisk utan att anklagas för att vara hycklare och går till storms mot den moralkodex hon anser vara rådande hos dem som kritiserar kulturvänstern.

”Det är en moraluppfattning där omoralen inte ligger i handlingen utan den eventuella diskrepansen mellan åsikt och handling. Högerdebattörerna utropar triumfatoriskt att folk som är konsumtionskritiska minsann äger Iphones och att folk som vill ha allmännytta ibland bor i bostadsrätt”, skriver hon.

Och visst, ingen är perfekt. Visst finns för alla tillfällen i livet då det blir omöjligt att leva upp till någon sorts idealbild. Men få saker är mer provocerande än personer som moraliserar över sina medmänniskor samtidigt som de inte är bättre själva. Allra mest gäller det människor som använder sin eventuella makt eller inflytande till att tala om hur vi alla borde agera.

Det är inte trovärdigt att vifta med den konsumtionskritiska flaggan samtidigt som man står först i kön när Apple släpper sin senaste produkt. Inte heller att arbeta politiskt för att stoppa att hyresrätter blir bostadsrätter när man själv just varit med i en ombildning eller rasa över pigor och sedan nyttja RUT-avdraget som om ingenting hänt . Hur kan man begära att andra skall ta ansvar för något man inte själv är beredd att leva upp till? Det är hyckleri. Och ja, att leva ett liv där diskrepansen mellan åsikt och handling är allt för stor är inte särskilt moraliskt. De högerdebattörer som triumfatoriskt pekar ut hycklarna är helt rätt ute.

Vill man på allvar förändra samhället går det inte att leva efter devisen att ”det är tanken som räknas”. Det är det inte. I alla fall inte för dem av oss som lämnat lågstadiet och slutat slå in oformliga lerklumpar i julklapp till mamma och pappa. Ett tips till den som tänker djupa konsumtionskritiska tankar i skenet av sin nya Ipad är att ta till sig Immanuel Kants kategoriska imperativ. Genom att handla endast efter den maxim genom vilken man tillika kan vilja att den blir en allmän lag, har man större möjlighet att påverka andra än genom tomma ord och fina tankar.