Grekland får sitt nya stödpaket, kompletterat med omfattande skuldavskrivningar. Det blev, efter en lång nattmangling, klart vid fyratiden på tisdagsmorgonen.

130 miljarder euro pumpas in från euroländerna och IMF, samtidigt som privata långivare förutsätts gå med på skuldavskrivningar som i praktiken torde uppgå till runt 70 procent. Med detta är målsättningen att landets skuldsättning år 2020 skall ha minskat från dagens 160 procent av BNP till 120. Dessa väldiga tal säger det mesta om den grekiska krisens djup. Det är en lång väg kvar att färdas.

Samtidigt sätts en betydande tvångströja på landet. Inom två månader skall det garanteras i lag (och sedan helst i grundlag) att avbetalning på skulder skall gå före alla andra utgifter.

Tilltron till de grekiska politikerna och deras förmåga att verkligen genomföra sina åtaganden i praktiken är rekordlåg. Väldigt lite av sådant som utlovades redan vid krisens början för två år sedan har i praktiken genomförts.

Detta sätter också frågetecken för fortsättningen. Även en skuldbörda på 120 procent, baserad på en hel del förhoppningar, är en besvärlig sits för varje land. Åtstramningar är en viktig väg för budgetbalans, men ekonomin måste också igång och förutsättningar för tillväxt skapas. Och här har de praktiska åtgärderna för att åstadkomma en mer öppen och dynamisk ekonomi ännu varit i blygsammaste laget.

Vart Grekland slutligen är på väg, och om landet i det långa loppet klarar att hålla sig kvar i eurosamarbetet, är därmed fortfarande en öppen fråga. Men den uppgörelse som träffats har ändå varit betydelsefull. Den har spritt lugn på finansmarknaderna och den har varit en stark solidaritetsåtgärd inom det europeiska samarbetets ram. Kanske viktigast av allt är det som finansminister Anders Borg påpekar i en kommentar: krisen är nu grekernas egen, den utgör inte längre något hot mot det övriga europeiska ekonomiska samarbetet.

GP 21/2 -12