Omslaget till förra veckans nummer av tidskriften Time pryddes av Mario Monti, den förre EU-kommissionären som nu som premiärminister med nästan obegränsade befogenheter skall få ordning på Italiens ekonomi.

Kan denne man rädda Europa? undrade tidskriften retoriskt. En tillspetsad formulering förstås. Men, som konstateras i artikeln: Italien och euron går hand i hand. Landet är paradoxalt nog för stort för att tillåtas falla, men också för stort för att kunna räddas. Vad Monti uträttar har alltså betydelse långt över nationsgränsen.

Sedan tillträdet i november har Montis reformarbete gått i rasande fart. Redan i december kom ett omfattande program av skattehöjningar och utgiftsnedskärningar för att nå budgetbalans 2013. Pensionssystemet har reformerats. Skyddade sektorer på arbetsmarknaden har brutits upp för att åstadkomma mer av konkurrens. Arbetsmarknadsreglerna står i tur för en översyn för att åstadkomma mer av flexibilitet och öppenhet och ge de många unga arbetslösa en inträdesbiljett.

Jag kan inte låta bli att reflektera över hur en enda persons inträde kan bli så avslöjande för hans företrädare. Allt detta som Monti drivit igenom på några månader är sådant som Silvio Berlusconi inte förmådde eller ens allvarligt försökte under en lång följd av år.

Ändå var det förhoppningar om just sådana underverk när han en gång, till synes obefläckad efter det gamla partisystemets sammanbrott, första gången steg till makten. Den framgångsrike affärsmannen som skulle leda Italien in i det moderna och framgångsrika.

Men det utmärkande för Berlusconi-eran, vid sidan av alla skandaler, har varit regeringschefens skyddande av egna intressen och de uteblivna resultaten just på det ekonomiska området. När det gäller tillväxt har Italien år efter år släpat efter jämfört med övriga eurozonen.

Så nu står han där naken, exkejsaren Berlusconi. Frågan är hur lång tid Monti får på sig. Själv understryker Monti att det inte handlar om några snabba fix, reformerna måste långsiktigt förändra italienska förhållningssätt och kultur.

I antikens republikanska Rom fick de tillfälliga diktatorerna, de som kallades in för att rädda staten, sex månader på sig. Monti lär behöva mer tid.

Mario Monti har redan åstadkommit mycket av det som Silvio Berlusconi aldrig försökte.

Fredrik Tenfält