Debatten om det svenska nämndemannasystemet i domstolarna fortsätter. Senast är det Aftonbladet som avslöjat att 200 nämndemän förekommit i brottsutredningar de senaste åren. 25 straffade nämndemän har varit med och dömt i olika mål utan att någon känt till deras bakgrund. Det handlar om brott som stöld, ofredande och flera fall av grovt rattfylleri.

Andelen kan tyckas liten, sett mot att vi har runt 8 000 nämndemän runt om i landet. Det allvarliga är emellertid att något kontrollsystem inte existerar, och att därmed för uppdraget olämpliga personer har möjligheter att nästla sig in eller hålla sig kvar trots begångna brott.

Rent generellt gäller enligt Domstolsverkets regler att den som får uppdraget som nämndeman skall vara ”extra goda förebilder i fråga om allmän laglydnad”. Den som är dömt till strängare straff än böter skall överhuvudtaget inte har rätt att vara nämndeman. Men hur man skall se på detta varierar i hög grad, visar reaktionerna på Aftonbladets avslöjande. Lars Lassinantti, ordförande för nämndemännens riksförbund, anser att grundprincipen är självklar: den som är dömd för brott är inte lämplig, även om det ligger långt tillbaka i tiden. Nämndemän lever på allmänhetens förtroende, konstaterar han.

En domare efterlyser ett kontrollsystem omedelbart, medan en annan tycker att det inte är så farligt. Den som är dömd för rattfylleri kanske inte skall döma just i sådana mål, medan det kanske inte är så farligt om det handlar om mål rörande ekonomisk brottslighet. En häpnadsväckande inställning. Den som åker rattfull riskerar både sitt eget och andra liv. Om det inte handlar om alkoholism handlar det om extremt dåligt omdöme. Ingetdera kan kvalificera för att sitta och döma i domstolar.

Justitieutskottets ordförande Morgan Johansson (S) tycker att nämndemän borde åläggas upplysningsplikt om eventuella straff. Problemet är dock att i många av de nu avslöjade fallen har nämndemännen just medvetet valt att undanhålla informationen. Ett alternativ är att kräva utdrag ur belastningsregister.

Kontrollen måste under alla förhållanden skärpas. Dessutom aktualiseras åter frågan om rekryteringen till nämndemannauppdrag. Av tradition har den skötts av partierna, vars medlemsbas dock blivit mindre och mindre med åren. Rekryteringen sker utifrån ett för snävt underlag och ålderssammansättningen, med en stor andel pensionärer, svarar illa mot befolkningens sammansättning.

En del juristdomare vill gärna bli av med hela systemet. Nämndemannasystemet bygger på att lekmännen skall vara en spärr mot ämbetsmannavälde och har en viktig funktion att fylla. Men det förutsätter att rekryteringen breddas till fler medborgare och att kontrollen skärps.

GP 21/2 -12