I december upphandlade Göteborgs stad övernattningsplatser för uteliggare. Stadsmissionen avstod från att lämna ett anbud. Det kan tyckas märkligt. Vad är angelägnare än att ställa upp med en säng för natten och ett mål mat åt dem som annars äter ur papperskorgar och sover på offentliga toaletter?

Men Stadsmissionens direktor Lotta Säfström och socialchef Lennart Forsberg ville inte att kommunen skulle få bestämma vilka som får släppas in på härbärget Gatljuset och vilka som skall stängas ute.

– Vi skulle tvingas säga nej därför att någon annan sagt nej. Men vår verksamhet handlar om att säga ja, säger Lotta Säfström.

Detta kräver en förklaring. I underlaget för upphandlingen klargjorde kommunen att övernattningar endast fick erbjudas personer som inte redan har en sovplats någon annan stans. Stadsmissionen svarade:

”Av erfarenhet från vår egen övernattningsverksamhet och i den utvärdering som Göteborgs stad 2009 genomförde av Linnégatan 35, vet vi att personer som kommer till dessa icke biståndsbedömda platser redan är kända av socialtjänsten och att de ofta har bistånd till ett socialt boende men på grund av flera orsaker inte kan vara på det boendet. Dessa personer riskerar då att stängas ute eller bli föremål för ett slags godtycke.”

Nu k a n man tycka att uteliggare som redan fått ett boende av kommunen inte kan göra anspråk på ytterligare ett. Men så prydligt vattenkammad är inte verkligheten lägst ner i den sociala tratten.

Där handlar det om en liten grupp människor med grava missbruksproblem, ibland med dubbel- eller trippeldiagnoser. Det vill säga kombinationer av långvarigt missbruk och psykiska sjukdomar. I ”diagnosen” ingår ofta aversion mot allt vad myndigheter heter.

Nekas de övernattning är risken stor att de lägger sig i en port hellre än att gå tillbaka till den bostad socialsekreteraren anvisat. Kommunens villkor innebär att mat och sömn inte ses som en självklar rättighet och förutsättning för förändring utan som ett inslag i social träning. Men det är inte okej att avvisa människor som förlorat förmågan att förstå sitt eget bästa.

Men kommunens nej gäller inte bara pundare och alkisar. Det drabbar också en växande grupp människor som lever utan sociala rättigheter.

– Unga män, starka, friska, vitala, ofta hantverkare som saknar pengar, sovplats och mat, förklarar Lotta Säfström.

Alltså utländska EU-medborgare som kommit hit för att söka arbete, misslyckats och hamnat på gatan.

Rimligen bör de resa hem. Men innan det sker kan de inte lämnas åt sitt öde.

Alltså valde Stadsmissionen att tacka nej till några miljoner från kommunen. I stället släpps den som behöver det in på Gatljuset så länge det finns plats, försäkrar Säfström. Det hedrar Stadsmissionen, men inte ansvariga kommunpolitiker. Mat i magen och tak över huvudet på enklaste sätt bör inte nekas någon – inte av något skäl.

Gatljuset och Johanneskyrkan räcker inte långt. Dessutom uppstår problem när missbrukare blandas med hemlösa EU-medborgare utan andra problem än att de är panka. I Stockholm driver stadsmissionen därför dagverksamheten Crossroads där EU-medborgare kan få hjälp med det mesta från mat till svenska språket. Lotta Säfström vill starta något liknande i Göteborg.

– På egen hand klarar vi en liten verksamhet. I bästa fall kanske staden är villig att bistå oss, säger hon.

Göteborgs kommun kan välja att ignorera problemet med hänvisning till kommunallagen. Men det vore bättre med ekonomiska bidrag till frivilligorganisationer som gör det som måste göras, men som kommunen anser sig förhindrad att utföra.

Sen kan man tycka att EU borde klara av att dela på sociala rättigheter på ungefär samma sätt som man delar på rätten till sjukvård. Där är vi inte än. Däremot är fattiga EU-medborgare redan här. Och går Grekland i konkurs lär vi få se många greker på stan. I Stockholm möter Stadsmissionen redan nu greker som flytt arbetslösheten där hemma.

Vi lever i en ny värld. Även armodet har sin fria rörlighet. Det är dags att vi slutar inbilla oss att det försvinner om vi blundar.