Anne Sjögren gjorde sin reflektion fundersamt: Folk säger medborgerliga rättigheter, men jag tror de menar mänskliga. Anne är sjuksköterska och en av drivkrafterna bakom Vårdinitiativet, nätverket för papperslösas rätt till vård. Alla vi som står bakom nätverket är överens – vissa rättigheter måste vara grundläggande mänskliga. Idag anses åsikten naiv och trenden är den motsatta.

En gång i tiden, när engelsmännen menade att klassamhället var ett stolt karaktärsdrag, talade man inte om the right of men utan om the right of Englishmen. Upplevelsen var inte att vi i grunden är lika, snarare att vi är olika och oförenliga. Detta var en tid när rasism var vetenskap, Darwin idol och slagordet might is right markerade att Europa var långt ifrån demokrati där minoriteter ska skyddas. Medborgarskap blev viktigt eftersom de allt starkare nationerna var de som skulle beskydda individen.

Samtidigt blev det på modet att använda statens makt till att göra ovälkomna medborgare statslösa, inte sällan hela minoriteter. De mest omfattande exemplen i Europa var de som fördrevs efter sönderfallet av Österrike-Ungern och de ryssar, en halv miljon, som förnekades av Sovjetunionen – mest känt är nazisternas beslut att en judisk tysk som fördrivits också förlorat sin tyskhet. Att bli av med sitt medborgarskap var en katastrof - du blev inte bara hemlös, du blev rättslös och oskyddad.

Många av dem som nekades nationalitet hade redan som minoriteter levt med begränsade rättigheter. Jämlikhet var en maktfråga – nationerna kunde erkänna rättigheter eller låta bli. Inte sällan användes begränsningarna för att signalera att minoriteterna borde lämna landet. När etnicitet eller religion blev skiljelinjer för rättigheter vändes granne mot granne – graderingen skapade konflikter där inga funnits tidigare. Minoritetsbefolkningen kunde välja att fly ut i en värld av nationer som inte ville ha dem eller leva kvar under maktmissbruk.

Även idag då människor fortsatt fördrivs till statslöshet eller föds nationslösa i flyktingläger behandlas deklarationen om de mänskliga rättigheterna som en papperstiger. Det raljeras över att den ger alla rätt till allt - samtidigt som Anne Sjögren behandlar patienter som inte har rätt till något, inte ens när de är sårade, skadade och sjuka. Oftast motiveras detta med ohållbara utgifter för staten, men när kostnaderna visat sig vara försvinnande små, som för vård åt papperslösa, förvägras ändå grundläggande mänskliga rättigheter.

Migrationsministern har varit oblyg med att de som Sverige inte vill ska vara här kan och ska drivas ut med hjälp av så jäkliga förhållanden som möjligt – rättslöshet.

Vi vet att människor utanför sin stat ofta blir skyddslösa. Det borde göra det omöjligt att blunda för att vi har rättigheter i vår egenskap av att vara människor, rättigheter som behöver värnas. Att låta nationerna vara försvarare av människors skydd har resulterat i dåliga villkor för dem som är ovälkomna, i hopp om att de ska ta sig till andra ovälkomnande nationer. Därför är Annes och Vårdinitiativets arbete ovanligt och viktigt – till försvar för individen, till försvar inte bara för det som är rätt för Sverige, utan också för det som är rätt.