I måndags förklarade sig Socialdemokraternas partiledare Stefan Löfven vara beredd att samtala med regeringen om en möjlig energipolitisk uppgörelse över blockgränsen. Det väckte förhoppningar om att en bred lösning skulle kunna nås. Som Metallordförande hade Löfven en realistisk syn på energipolitiken och betonade vikten av en trygg elförsörjning. Han till och med berömde regeringens interna energiuppgörelse, som möjliggör att gammal kärnkraft får ersättas med ny.

Men Löfvens utspel väckte också andra reaktioner. Vänsterpartiets Jonas Sjöstedt förklarade att ett villkor för att medverka i en eventuell regering var att hans parti fick inflytande över energipolitiken. Ett regeringssamarbete med Socialdemokraterna var uteslutet om de ville bygga ut kärnkraften.

Det dröjde någon dag innan Löfven vek ned sig. I Dagens industri förklarar Löfven att nu är det ett villkor för samtal att också Vänsterpartiet och Miljöpartiet bjuds in till samtalen. Därmed är förstås utsikten till någon form av uppgörelse utesluten. Positionerna är lika låsta som tidigare. Löfven själv vet inte på vilket ben han skall stå, i en fråga där han tidigare haft stort engagemang.

Det hela illustrerar hur svårt det är att i svensk politik nå långsiktiga uppgörelser i för samhället centrala frågor. Även om det egentligen finns en bred majoritet för en lösning eller uppfattning, försöker minoriteter på ömse sidor utnyttja sin nyckelställning. Därvidlag skiljer vi oss negativt från exempelvis grannlandet Danmark.

Belysande är turerna kring Öresundsbron på 1990-talet. I de båda ländernas regeringar ingick partier som var motståndare till bron. I Danmark gällde detta mittenpartiet Radikale Venstre. Men då beslutet tidigare fattats i enighet av de stora partierna över blockgränsen accepterade RV att ingå i den S-ledda regeringen utan att försöka riva upp beslutet. I den svenska borgerliga regeringen var Centern motståndare till bron och gjorde allt för att stoppa bygget, trots att det fanns en stabil riksdagsmajoritet för bron. Samarbetet inom regeringen förgiftades och när det slutliga brobeslutet var ett faktum hoppade Olof Johansson av som minister bara några månader före valet.

Att Löfven så snabbt gav vika kan bädda för framtida problem. Jonas Sjöstedt är nämligen inte nöjd med att enbart få inflytande över energipolitiken. Han tänker sig också att ett gemensamt regeringsunderlag, för att få klartecken, först måste godkännas av Vänsterpartiets medlemmar i en omröstning. Här är det verkligen minoriteten som tänkt sig att diktera för majoriteten.