168 unga människor i Sverige har fått diagnosen narkolepsi efter svininfluensavaccinet. En kronisk sjukdom som fullständigt slår sönder livet för de drabbade, många kommer aldrig kunna ta ett vanligt jobb. Föräldrarnas ångest och bitterhet är lätt att förstå. Samhällets bärande institutioner borde vara desto mer själskritiska.

Det finns de som hävdar att alla som vaccinerade sig gjorde det frivilligt. Det stämmer ju rent tekniskt. Ingen kan påstå annat. Men låt oss frammana minnet av sommaren och hösten 2009. Utgå, för den rätta känslan, från att människan generellt har ett behov av auktoriteter att förlita sig till och svenskar i synnerhet ett stort förtroende för både medier, myndigheter och politiker. Googla fram rubrikerna från helvetet, som medierna matade oss med nästan dagligen. Allt från Aftonbladets domedagsprofetior till Rapports seriösa världskartor markerade med pandemins utbredning.

Det går att diskutera länge huruvida staten har ett strikt juridiskt ansvar för de drabbade, även om man handlat i god tro eller utifrån ett moraliskt perspektiv som skulle kräva ett konkret fel, ett uppsåt eller handlande mot bättre vilja. Känslan är att politikerna blev styrda av myndigheterna, främst smittskyddsinstitutet. Man hade gått länge och väntat på ett tillfälle att få genomföra en historisk insats. Trots kritik och ifrågasättande skulle den svenska massvaccineringen bara genomföras. Resten gick på autopilot. Fem miljoner (60 procent) svenskar, högst andel i världen vaccinerades. Resultatet? Lika stor andel döda som i Tyskland där bara åtta procent tog vaccinet.

Hösten 2009 skapades hysteri. Sovjetköer bildades och vaccin tog slut, ishockeyspelare fick förtur, politiker och chefer på tunga myndigheter tävlade om uppmaningar. Vi vande oss vid begrepp som riskgrupper, dödlighet och inte minst de enorma kostnader pandemin skulle innebära. Frivillighet, visst, var och en har ett eget ansvar. Men då glömmer vi den kollektiva psykologins kraft, auktoriteternas trygga famn.

Ett rimligare tillvägagångssätt hade varit att vaccinera riskgrupperna först och erbjuda resten av dem som så önskade vaccin mot betalning. Det hade förmodligen dämpat paniken och bidragit till ännu mer av verklig frivillighet.

Efterspelet handlar om ersättning till de drabbade. Det borde istället vara en allmän självrannsakan och ordentlig utvärdering hos både politiker och medier kring hela vaccinationskampanjen.

Att ifrågasätta ersättning till drabbade känns futtigt. Narkolepsibarnen får inte bli vår tids barnhemsbarn.