Gert Gelotte: Vinternatt under broarna Signerat 10/2:
Bör Stadsmissionen och Räddningsmissionen ta på sig uppgiften att vänja rumänska romer vid att den som är hemlös i Göteborg får räkna med att sova under broarna? frågar GP:s Gert Gelotte.
Det finns inget romantiskt med att sova under broarna. Inte i Paris. Inte i Göteborg. Särskilt inte en vinter kall som denna. Ändå sover det människor under Göteborgs broar. Mycket diskret – även uteliggare vill få sova i fred. Högst upp under en av Göteborgs många viadukter, i nischen under den korsande vägbanan, skymtar sovsäckar bakom skyddande papplådor.
Det är fortfarande skymning. Fältarbetarna som söker upp hemlösa i centrala Göteborg har inte börjat vandra. Den vanliga gängen missbrukare kurar i Nordstan. Några har ett boende att gå till. Andra måste finna en sovplats. Men för missbrukande hemlösa med svenskt personnummer har tillvaron blivit bättre på senare år.
– När jag började här för åtta år sedan var våra besökare mycket värre nedgångna. Många levde på gränsen mellan liv och död. Nu är det bara en procent som luktar, säger Winko Solomone. För kvällen är han ansvarig för Räddningsmissionens kafé Trappa ned. Det är smockfullt. En restaurang i närheten har skänkt mat.
– Inte överbliven, utan lagad för oss. Det finns mycket nöd, men också många som gör gott i det tysta, säger Winko.
När Trappa ner stänger skall alla gästerna ha en säng att sova i. I teorin finns plats inomhus för alla. De senaste vintrarna har det till och med funnits fler sängar än behövande, sägs det.
Varför sover då människor under broarna – i Göteborg denna smällkalla vinter?
Som alltid finns några som vägrar ta emot hjälp. De är svåra att nå även för socialarbetare som kommer utan att kräva samarbete. Men framförallt beror livet under broarna på att hemlösheten har fått sitt eget klassamhälle. Lägst ner, under alkisar och pundare, lever utländska EU-medborgare och papperslösa. De saknar sociala rättigheter i Sverige och finns inte ens med i Socialstyrelsens statistik över hemlöshet.
Hur många de är vet ingen. Men det är många. På Rosengrenska stiftelsens vårdcentral för papperslösa väntar fler sjuka än det finns stolar. Alla är inte hemlösa. Många bor inneboende eller svart i andra hand. Elva personer i en liten tvåa kan få betala tusen kronor var i månaden. Att plundra fattiga är en förvånansvärt god affär.
De allra fattigaste lever på gatan, så rättslösa att de inte ens kan vara säkra på att få låna en säng av Stadsmissionen eller Räddningsmissionen. Vilka regler som gäller är oklart. På Stadsmissionens härbärge Gatljuset säger nattpersonalen att de inte vet om de skall ta emot eller avvisa papperslösa, men att frågan diskuteras.
På Räddningsmissionens och Göteborgs stads jourboende 35:an vill den ansvarige inte svara på frågan om hemlösa utan svenskt personnummer kan få låna en säng.
Nästa morgon förklarar Mikael Albertsson på Räddningsmissionen att man aldrig frågar efter personnummer, men att det finns ett önskemål från kommunen att sängplatserna i första hand skall gå till hemlösa göteborgare.
Och eftersom kommunen betalar, så är det i varje fall lite svårare att komma inomhus utan personnummer. Hemlösa romer kan få en natt – inte mer, lyder en inofficiell regel.
Men med överskott på jourplatser borde problemet inte finnas. Nja, överskottet har sin överraskande förklaring.
För att få övernatta på 35:an räcker det inte med att vara i nöd. Den som vill sova inomhus måste först leta rätt på eller ringa en fältarbetare för att få veta när och var kvällens uppsamling sker. Tid och plats varierar. Fältarbetarna avgör vilka som är tillräckligt nödställda.
– Om vi skulle ha samma uppsamlingsplats varje kväll skulle det snart komma för många. Vi vill inte ha en kö med fler än vi har platser till, förklarar Mikael Albertsson.
Alltså räcker platserna eftersom efterfrågan regleras med strypventil.
Göteborgs kommun kan hävda att man inte får hjälpa den som inte har rätt till hjälp. Frivilligorganisationer som Stadsmissionen och Räddningsmissionen borde reflektera djupare än så. Varför finns man till? För vem? Är hjälpbehovet avgörande? Skall hjälpen ransoneras med hänsyn till den nödställdes formella rättigheter? Eller för att tala klarspråk: Bör Stadsmissionen och Räddningsmissionen ta på sig uppgiften att vänja rumänska romer vid att den som är hemlös i Göteborg får räkna med att sova under broarna?


























Gör ditt val och köp här

