EM-kvalmatch i fotboll 2007. Sverige får straff vid ställningen 3-3. Stupfull kliver en lönnfet dansk över ett halvmeter högt staket och springer mot domaren för att göra upp. Sverige tilldöms segern.

Danska fotbollsförbundet polisanmäler ”huliganen” som numera är en 33-årig tvåbarnsfar för övrigt bosatt i Sverige. Man kräver ersättning för bland annat sina omkostnader till följd av incidenten.

Det var historien. Om händelsen var spektakulär så blev efterspelet mer tragiskt för ”Ölhuliganen”, som han kommit att kallas. Han har mått mycket dåligt sedan dess. Hans mamma tog livet av sig, enligt honom tveklöst påverkad av händelsen på Parken och efterspelet till den. På detta kom domen för inte så länge sedan; 2,2 svenska miljoner kronor i böter.

Stora idrottsmatcher har ersatt historiens slagfält. Arrangemangen bygger på starka känslor och inlevelse med tiotusentals åskådare som en del av sceneriet. Det är mycket kärlek, ilska och passionerad inlevelse. I den miljön säljer arrangörerna alkohol okontrollerat och blir förvånade över att en starkt berusad person får för sig att läxa upp domaren.

Det danska fotbollsförbundet tog till slut förnuftet tillfånga. Han får betala vad han tycker är lämpligt.

Men det satt långt inne. Jag försvarar inte ”dansken”, han kan inte skylla ifrån sig. Det var han som drack och det var han som, dimmig av alkoholen, tog beslutet att försöka slå domaren. Och för det har han blivit bestraffad och kommer att lida framöver också.

Arrangören, däremot, kan låtsas som ingenting genom att lägga all skuld på individen och fortsätta sälja alkohol som om det inte alls vore något problem.

Det är oförenliga aktiviteter som, till synes av hävd, lever i symbios. Fotbollsarenor och hockeytempel, eller varför inte annandagsbandy, med den obligatoriska pluntan, förhärligar alkoholen men vägrar ta ansvar för dess konsekvenser. Det är som att slungas tillbaka i tiden. Pluntan på bandymatchen är ju kultur, hävdar försvararna. Det råkade vara kultur att en del journalister söp sig redlösa förr i tiden, alla redaktioner har anekdoter om trasiga skribenter på blöta långluncher. Men det är inget argument för att fortsätta med det. Andra ivrare menar att det är i tiden, kanske ska det locka. Men på 80-talet kunde Ullevi ha 50 000 åskådare på IFK-ÖIS utan en enda öl.

Svenska idrottsarenor och förbund måste se sitt ansvar i sammanhanget. Framförallt Svenska fotbollsförbundet som slår på stora trumman, tömmer arenor, utbetalar böter och fördelar poängen godtyckligt vid minsta knallskott från läktarna.