Det är inte bara vi Socialdemokrater som haft turbulens kring vår partiledare. Det gäller också Kristdemokraterna. I förra veckan fick vi beskåda något för svensk politik så ovanligt som en öppen partiledarstrid mellan en sittande partiledare och en utmanare.

Jag kan inte komma på något annat sådant exempel sedan 1970 då Gösta Bohman utmanade moderatledaren Yngve Holmberg om ledarskapet. Den gången vann utmanaren och Holmberg avsattes. Det gällde inte i första hand personfrågan, utan Moderaternas politiska kurs. Holmberg hade lagt om ungefär på samma sätt som Fredrik Reinfeldt gjort 35 år senare, han hade tonat ner högerretoriken och bytt namn från Högerpartiet till Moderata Samlingspartiet. Han försökte sudda ut partiets traditionella stämpel av utkantsparti för att istället betona det samlande, det som förenade de borgerliga partierna. Det gick inte så bra och Gösta Bohman återställde den gamla ordningen sen högerpartitiden. Det blev en framgångsrik strategi. Moderaterna växte genom att bit för bit ta över väljare från C och FP som istället blev mindre och mindre. Centern har sedan dess tappat 80 procent av sina väljare, nästan alla till M.

Också i KD gäller det mer politik än person. Utmanaren Mats Odell ger röst åt dem som vill ha en återgång till en mer traditionellt profilerad KD-politik med betoning på kristendom, abortmotstånd och Jesus. Hägglund vann men hans parti är splittrat, och tills vidare får han fortsätta att sudda ut partiets profil så att ingen kan se någon skillnad jämfört med andra borgerliga partier. KD:s problem är detsamma som för de andra osynliga partierna i Fredrik Reinfeldts och Anders Borgs skugga: skall de välja lojal anpassning till regeringspolitiken och därmed riskera att bli osynliga och försvinna, eller en mer självständig och bråkig profil? En sådan linje måste i så fall innebära också hot att lämna regeringen om viktiga krav inte tillgodoses, det är ju den logiska innebörden av det som kallas profilering. Men sådana hot kan leda till nyval och då åker man säkerligen också ut ur politiken. Och Moderaterna förefaller inte tycka att de behöver KD längre.

Redan idag är KD totalt beroende av Moderaternas snälla välvilja för att få pengar i budgeten och stödröster på valdagen. En bråkigare attityd kan äventyra båda dessa. Men fortsatt självutplåning gör ju politiskt engagemang meningslöst. Jag förstår de partiaktivas vånda över detta vägval. Men den allra viktigaste iakttagelsen är nog denna: Ingenting skiljer KD:s problem från dem som gäller de två andra borgerliga stödpartierna, bara att de blivit akuta snabbare. Vilket blir nästa parti till rakning?