Krossat tonårshjärta. Mörka tankar.

– Mamma, jag vill bara dööö...

När vet man som förälder om det är allvar, eller bara ett melodramatiskt utspel? Omständigheterna, barnet och dess sjukdomshistoria ger förstås såväl föräldrar som läkare viktiga ledtrådar.

Men tänk då, om alla allvarliga varningssignalerna finns där, och man ändå blir visad på porten på BUP-akuten? Att det senare händer, på grund av alltför få vårdplatser, har GP nyligen skrivit om i en artikelserie.

"Det duger inte. Det måste finnas platser för unga", reagerade en kritisk socialminister i gårdagens GP.

Att det inte duger är en underdrift. Men hur upprörd Göran Hägglund än är, så äger han inte hela frågan. Stor del av makten och ansvaret hänger på landstingen. Och primärvården. Och sjukhusen.

Och ute i verkligheten rimmar tillgängligheten till barnpsykiatrin illa med de politiska löftena. På Sahlgrenska ser utsikterna dystra ut. När sjukhuset nu ska spara, fredas inte den redan underdimensionerade barn- och ungdomspsykiatrin.

Bland det värsta är att det innebär att barn nekas vård för hälsoproblem som vuxensamhället misstänks ha, om inte skapat så i varje fall utlöst och förvärrat. Mycket talar för att den dramatiska ökningen av psykisk ohälsa bland barn, som noterats sedan 90-talet, kan ha att göra med fuskbyggen i välfärdssamhället.

Förskolan, skolan och fritids har devalverats kvalitetsmässigt, sett till omsorgsförmåga. Personalminskningar i kombination med större barngrupper har inte bara försämrat möjligheterna att upptäcka ohälsoproblem i tid – vilket alla är överens om är viktigt för chanserna att vända en sjukdomsutveckling – barnpsykologer har dessutom varnat för att överdimensionerade barngrupper kan utlösa hälsoproblem.

Att riksdagsledamot Eva Olofsson (V) skyller på alliansregeringens skattepolitik när det är hennes parti som bär delansvar i vår region och kommun är pinsamt. Men hon har rätt i att alla goda krafter, även politiska, behöver samverka för att vända utvecklingen.

I Göteborgsregionen finns det förvisso vägar runt köerna. Såväl vuxna som barn kan vända sig till erfarna privata terapeuter. Och en medelinkomsttagare som prioriterar ett halvårs barnterapi, exempelvis framför en semesterresa, kan få hjälp lite snabbare.

Men barns möjligheter till vård skall inte vara beroende av föräldrarnas inkomst. Därför måste de politiska löftena bli verklighet. I längden blir det dessutom billigare. Att behandla i tid och rädda liv lönar sig – även samhällsekonomiskt.