Ett dråpslag för Sverige som forskningsnation. Så dyster lät profetian från tidigare forskningsministern Tobias Krantz, efter beskedet om nedläggning av Astra Zenecas forskningsenhet i Södertälje.

Och regeringen agerade direkt på den "allvarliga varningssignalen". Nuvarande forskningsministern, Jan Björklund, gav genast en annan tidigare forskningsminister – Lars Leijonborg – i uppdrag att samordna en analys av hur man skall förhindra att nedläggningen leder till "hjärnflykt".

Att förmå toppforskare att stanna är en utmaning som engagerat inte bara svenska politiker utan politiker i hela Europa under en många år. På goda grunder. För vad har Sverige att sätta emot när amerikanska toppuniversitet lockar med säkrare tillgång på forskningsresurser – och kan lova betydligt bättre avkastning på de många, magra studieår som en etablerad forskare har bakom sig?

Sverige må ligga i den internationella forskningsfronten inom såväl Alzheimerforskning som annan neurovetenskaplig forskning. Men samtidigt kommer oroväckande signaler om att Sveriges position försvagas. Det pekade exempelvis Kungliga Vetenskapsakademien på när den i slutet på förra året uppmanade regeringen att satsa mer på grundforskning.

"Forskningens fulla potential måste komma till uttryck genom att den fria grundforskningen får de förutsättningar som krävs för att skapa nya möjligheter", skrev KVA i ett yttrande inför den kommande forskningspropositionen.

I samma yttrande betonas att fördelningen av forskningsresurserna måste sker på ett smartare sätt. Ett antal professorer som skrev På DN Debatt i fredags påminde också om att kvaliteten måste väga tyngre. "Merparten bör ges till de skickligaste forskarna", betonade professorerna.

Att göra näringspolitik, eller till och med regionalpolitik, av forskningspolitiken är exempelvis ett misstag som tidigare begåtts av svenska regeringar. Att försöka styra de statliga forskningsresurserna mot strategiska områden som tros ge hyfsat snabb avkastning för näringslivet i stort är en annan frestelse makthavare fallit för. Exemplet Astra Zeneca är blott ett exempel på att det är oerhört svårt att avgöra vilken forskning som kan leda fram till konkreta innovationer.

Samarbeten som de tre Science Parks som ligger i Göteborg (Sahlgrenska, Johanneberg och Lindholmen) behövs förstås. Där skapas betydelsefulla samverkans- och utvecklingsmiljöer som många står att vinna på.

Men vid fördelningen av statliga anslag bör det vara till projekt som initierats av forskare som pengarna skall gå.

Högre kvalitet i svensk forskning är dock beroende av mer än forskningspolitiken. Såväl bättre skolpolitik som medveten skattepolitik spelar roll. Det förstnämnda hjälper begåvningar att utvecklas, det andra påverkar deras vilja att stanna i Sverige.

GP 6/2 -11