Anne Wibble blev måltavla för både spott och spe när hon som finansminister i Carl Bildts regering (1991-1994) sa att alla människor borde ha en årslön på banken. Det var naturligtvis obetänksamt sagt. Nästan alla som skulle behöva en årslön på banken har små eller inga möjligheter att få ihop summan. Men i sak hade Wibble rätt. En årslön på banken ger inte bara ekonomisk säkerhet utan därtill personlig frihet. Så pengar på banken borde alla ha – om inte en årslön, så i varje fall en eller ett par månadslöner.

Sparsamhet är en dygd, för människor som för stater. Spararens frihet markeras av Göran Perssons bevingade ord: Den som är satt i skuld är icke fri.

Nästan ingenting var bättre förr – men sparsamheten var det definitivt. På lågstadiet delade Sparbanken ut sparbanksböcker. Fröken övervakade veckans insättning som kvitterades med klistermärken i bankboken och ibland med tidningen Lyckoslanten. Där var Spara en lika välkammad som odrägligt präktig flicka och Slösa hennes absoluta motsats.

Jag fick ihop några kronor som försvann tillsammans med sparbanksboken vid någon flyttning. Ibland funderade jag på denna sakta växande, men förlorade tillgång. Tills jag som vuxen fick veta att oanvända konton dödas. Banker har alltid varit om sig och kring sig.

Ännu på 1970-talet förutsattes sparsamhet. Den som ville köpa ett småhus ur nyproduktionen fick börja med att ställa sig i bankens bosparkö. Kraven var inte så höga, men för en ung familj tog det några år av sparsamhet innan möjligheten att få låna till ett hus öppnade sig.

Sedan kom Slösas revansch. Bankerna slogs om att få låna ut pengar – utan sparande, utan kontantinsats, gärna utan amortering. Det var och är en lysande affär – för banken.

En viss tillnyktring kan iakttas. Lånetak på 85 procent av bostadens värde har införts vid bostadslån. Men med ett dyrt topplån utan säkerhet går det fortfarande att låna upp till skorstenen. Kanske är amorteringstvång bättre än lånetak, men allra bäst vore en uppmuntran till sparsamhet och kontantinsats.

I många länder, exempelvis Norge och Tyskland, subventionerar staten ungdomars bosparande. Det underlättar inträdet på bostadsmarknaden och motverkar en osund och riskabel lånekultur. På Kristdemokraternas kommundagar förslog bostadsminister Stefan Attefall än en gång ett avdragsgillt bosparande för unga upp till 34 år. Det är ett bra förslag som regeringen borde genomföra. Den som spar han har. Fråga Anders Borg.