En grupp vill införa ett lagstadgat skydd för pojkar. Barn ska inte utsättas för icke medicinskt motiverade kirurgiska ingrepp vars syfte är att tillfredställa en religiös grupps behov av identitetsmarkörer. Vuxna män får omskära sig bäst de vill, men barns kroppar ska få vara i fred. Barnets rätt till integritet går före gruppens rätt att markera identitet. De som försvarar omskärelse talar om religionsfrihet och barnets rätt till sin religiösa identitet. Ett förbud skulle hota religiös identitet och omöjliggöra för vissa grupper att leva i Sverige.

Ett annat argument för omskärelse som förs fram är att seden inte fortlevt om den varit farlig för pojkar. Inga föräldrar skulle medvetet skada sina barn. Men det förhållningssättet gäller rimligen också de föräldrar som könsstympar sina döttrar. Sådana ingrepp sker i Sverige även om de är förbjudna sedan många år. Dessa föräldrar vill väl inte heller skada sina barn? Könsstympning är också en sedvänja som överlevt i årtusenden, innebär det att den bör fortsätta? Om en grupp har rätt att markera sin identitet på barnets kropp, varför har då inte andra grupper denna rätt? Sådan kritik brukar de som förespråkar omskärelse av pojkar avfärda. Jämför inte ingrepp på pojkar med ingrepp på flickor, då trivialiseras de allvarliga skador som flickor får. Man hävdar också att ingreppen på flickor inte är religiöst motiverade på samma sätt som omskärelse av pojkar och därför inte ska ha samma skydd. Hade könsstympning varit tydligare religiöst motiverad hade man alltså idag kämpat för föräldrars rätt att utsätta sina döttrar för detta. En etiker som deltagit i debatten antyder att hon ännu inte riktigt landat i hur hon ser på frågan om könsstympning, då avses givetvis någon av de mildare formerna.

En märklig kyrklig debatt har också blossat upp kring frågan. Ett antal präster driver försvaret för omskärelse av pojkar på olika bloggar och i sociala medier sedan veckor. Att vara för omskärelse av små pojkar uttrycks vara den enda rätta och tillåtna hållningen för en präst i Svenska kyrkan. Religionsfriheten är överordnad barnets integritet. Ingreppet trivialiseras till att handla om en liten skinnbit som det bara är hygieniskt att ta bort. Men att se barnets utsatthet och ta ställning för individens rättigheter mot gruppens krav borde vara ett helt rimligt förhållningssätt för en präst. Kanske till och med ett önskvärt förhållningssätt? En enskild präst som tagit ställning för ett lagstadgat skydd för pojkar kritiseras istället hårt och hon ombeds nu yttra sig inför domkapitlet i denna fråga. Att hon kallas främlingsfientlig i alla tänkbara tonarter är en självklarhet, så fungerar numera debatten i Svenska kyrkan.

Om Stockholms domkapitel kommer fram till att präster inte får uttala sig för förbud av omskärelse av pojkar väntar en spännande tid. Ska vi som har fel uppfattning tiga om saken eller bör vi anmäla oss själva till domkapitlen? Ska frågan ställas till prästkandidater och rätt uppfattning vara ett villkor för prästvigning? Får en präst i Svenska kyrkan överhuvudtaget vara kritisk till seder inom andra religioner? Och när religiösa sedvänjor kolliderar med rättigheter för exempelvis barn eller kvinnor, förväntas vi då ta ställning för den religiösa sedvänjan?