Kristdemokraternas familjepolitiska arbetsgrupp vill satsa 6-8 miljarder kronor på att hålla fler vuxna borta från arbetsmarknaden. Det är ingen bra idé. Särskilt inte i en regering som hyllar arbetslinjen – att alla som kan skall försörja sig själva.

Barnomsorgens syfte är att göra det möjligt för både män och kvinnor att kombinera föräldraskap med förvärvsarbete. Barnomsorgens syfte är inte att föräldrar skall kunna välja mellan att vara hemma och att förvärvsarbeta. Det är viktigt att hålla detta grundläggande faktum i minnet.

När detta är sagt är det också viktigt att hålla i minnet att alla små barn inte mår bra av att vistas i förskolan. Några barn kastar sig med liv och lust in i även stora och bullriga barngrupper, andra mår bättre av att vänta lite längre med dagisdebuten. Det är rimligt att samhällets samlade barnomsorg tar hänsyn till detta. Det är också rimligt att alla föräldrar, även de som för barnets skull stannar hemma längre än föräldraförsäkringens 13 månader, får del av de förmåner de betalar skatt för.

Därför är vårdnadsbidraget bra – i kombination med pappa- och mammamånader samt jämställdhetsbonus. Det ger föräldrar en möjlighet att stanna hemma tills barnet fyllt tre år. Ersättningen är inte stor – tre tusen kronor i månaden – men den finns, i kommuner som infört vårdnadsbidraget, och bör åtminstone följa kostnadsutvecklingen.

Kristdemokraternas familjepolitiska arbetsgrupp vill mer, men framför allt något annat. När förslaget i går presenterades i en debattartikel i Svenska Dagbladet hänvisar arbetsgruppen inledningsvis till en opinionsundersökning och skriver:

"I åldern 30-44 år vill drygt var tredje vara hemmafru eller hemmaman". Om detta stämmer eller inte är som inlägg i en barnomsorgsdebatt ointressant. Barnomsorgspengarna skall användas till barnomsorg, inte till att skattefinansiera vuxnas val av livsstil.

Även i detalj är det svårt att finna det positiva i arbetsgruppens förslag. Ett friare uttag av dagar i föräldraförsäkringen vore bra, men att avskaffa pappa- och mammamånaderna och jämställdhetsbonusen är ett försök att lägga krokben för regeringens jämställdhetsarbete. Det är i barnens intresse att fler pappor använder en större del av föräldraförsäkringen än vad flertalet pappor gör nu.

Förslagen att vård av eget barn skall betraktas som näringsverksamhet, som dessutom förses med ett barnskatteavdrag, är ytterligare steg bort från barnomsorg som ett sätt att möjliggöra kombinationen barn och förvärvsarbete till barnomsorg som livsstilssubvention.

Gör Kristdemokraterna arbetsgruppens förslag till sitt förtjänar partiet den hemmafrudebatt som blir följden. I regeringen bör det stöta på ett obönhörligt nej.

GP 2/2 -12