Finanspakten, eller europakten som den ibland kallats, är igenom. Under måndagskvällen kunde EU:s ledare enas om det utkast som också innebär att de svenska önskemålen blivit tillgodosedda.

Här hemma har frågan om Sverige borde deltaga i pakten eller inte vållat en bitvis häftig debatt. Det är i sig inte ägnat att förvåna. De sydeuropeiska ländernas problem med ekonomin föder ganska naturligt frågan om Sverige skall vara med och riskera att dras in i sörjan. Statsminister Fredrik Reinfeldt har uttryckt svaret på den frågan väl: Vi är med och hjälper till, därför att det också är en hjälp för Sverige. För ett starkt exportberoende land som Sverige är det av oerhörd vikt att ekonomin i övriga Europa fungerar. Ju fler länder som sluter upp bakom det regelverk som nu satts upp, desto större tryck att det också kommer att genomföras i praktiken. Det är för övrigt regler som redan tillämpas av Sverige och som är en av förklaringarna till vår jämförelsevis starka ekonomi.

Finanspakten har vidare från några håll påståtts vara ett sätt att smyga in Sverige i euron. Det är rent nonsens. Med en tidigare folkomröstning i ryggen är det givetvis otänkbart att ha någon smygövergång till euron. Det skall noteras att flera andra icke euroländer är med i finanspakten, med Storbritannien som det enda betydande undantaget. Men Sverige har också fått klartecken för att en anslutning till pakten inte har något med en övergång till euron att göra.

Över huvud taget har Sverige fått igenom de önskemål som varit avgörande: vi binds inte tvångsmässigt av regler, de svenska arbetsmarknadsreglerna för lönesättning accepteras och vi har möjlighet att medverka på minst ett årligt toppmöte – som icke euroland har vi givetvis inte behov av en kontinuerlig närvaro.

Den psykologiska betydelsen av att finanspakten är på plats skall inte underskattas. Konjunkturförändringar och investeringsvilja påverkas i hög grad av psykologiska faktorer och förväntningar. Det är illa nog med oron kring framför allt de sydeuropeiska ländernas ekonomi. Det hade varit ännu värre om detta spätts på med en politisk oförmåga. Nu finns öppningar för mer av framtidstro.

En viktig fråga är förstås om hårdare budgetregler och låginflationspolitik i sig löser de ekonomiska problemen, eller om resultatet blir ett efterfrågefall. Förutsättningen för en blomstrande och växande ekonomi är emellertid ordning i de offentliga finanserna. Skuldkrisen är ju en följd av en måttlös överkonsumtion på lånade pengar. Den sanering av statsfinanserna som inleddes i Sverige på 1990-talet var smärtsam för många. Men nu är vi sedan länge ute på andra sidan. Dit måste också en rad av EU-länderna.

GP 1/2 -12