Arbetarrörelsens två ben. Två grenar på samma träd. Så har Socialdemokraterna och LO ofta beskrivits. Visst har partiet och fackföreningsrörelsen haft mycket nytta av sitt samarbete historiskt. Men lika självklart som detta samarbete varit under arbetarrörelsens framväxt , lika otidsenligt är det i dag.

Samhället är annorlunda och den politiska kartan har ritats om. Inte ens hälften av LO-medlemmarna skulle rösta på Socialdemokraterna vid ett val,visar siffror från Statistiska centralbyrån, SCB. Med det i åtanke är det knappast rimligt att åtskilliga miljoner varje år i olika former går från LO-förbunden rakt in i Socialdemokraternas partikassa, eller att flera fackföreningar är propagerar för en S-regering. De medel som står till fackens förfogande bör läggas på att föra fram medlemmarnas intressen. Inte på att bedriva partipolitik. Speciellt som resurserna ständigt krymper. För LO tappar medlemmar. Under 2011 omkring 12 000 stycken.

Vid årsskiftet kom rapporter om att Unionen, som organiserar tjänstemän inom den privata sektorn, gått om Kommunal som Sveriges största fackförbund. Den nedåtgående trenden mot allt färre fackanslutna inom traditionella arbetaryrken är dessutom stadig. Det finns goda skäl att tro att den inte går att vända med annat än att LO klipper banden med S. Att den som är ansluten till ett av LO-förbund fortfarande 2012 direkt eller indirekt tvingas att ekonomiskt stödja Socialdemokraterna är inte särskilt attraktivt. Inte heller det faktum att även om det rent formellt inte finns något hinder för människor med andra partisympatier (bortsett från sverigedemokrater) att vara fackligt aktiva inom LO, har det i praktiken visat sig vara mycket svårt. Och när den tredjedel av medlemmarna som röstar på Alliansen av sin egen fackorganisation får epitet som dunderdumt och megafel slängda i ansiktet (som vid förra valet) på sig blir det lätt att vända facket ryggen.

1991 försvann möjligheten för organisationer att kollektivansluta sina medlemmar till S. Nu borde tiden vara inne för nästa steg. Moderna fackförbund bör vara politiskt obundna och endast ha medlemmarnas bästa i fokus. Vad som är det bästa för undersköterskor, metallarbetare och handelsanställda är inte automatiskt det som står i S partiprogram. En stor facklig organisation som LO bör också värna en god relation med sittande regering, oavsett vilka partier denna för tillfället består av.

I samband med LO:s kongress i maj kommer, enligt vad olika fackliga företrädare uttryckt i bland annat GP, frågan om formerna för det facklig-politiska samarbetet att aktualiseras. Att tro att det fattas något avgörande beslut vore säkerligen naivt. Men några första steg mot att låta sunt förnuft ersätta traditionalism och nostalgi vore att visa omsorg om medlemmarnas intressen.

GP 31/1 -12