Om inte försäkringsbolagen krävde en anmälan, skulle många vardagsbrott aldrig ens komma till polisens kännedom. Många brottsoffer har redan gett upp. De har lärt sig att det är närmast lönlöst att anmäla ett rån, eller inbrott i bil eller bostad. För beskedet från polisen blir bara ett rutinsvar om att förundersökning inte inleds.

Att ett sådant besked kan uppfattas som ett slag i magen för en brottsutsatt person, tycks inte tillräckligt många fundera över. Inte heller vilken förödande effekt ointresset för vardagsbrotten, alltså den sortens brott de flesta medborgare löper hög risk att någon gång utsättas för, kan få på förtroendet för polisväsendet.

Men det får synbara effekter på fler sätt. Efterfrågan på och ansökningarna om att få sätta upp övervakningskameror ökar. Önskemålen från näringsidkare som tröttnat på vandalisering och stöld är förvisso förståeliga. Men det finns en obehaglig baksida när kameror får kompensera en polisiär brist.

Eller finns det inga brister? ”Klagomuren i Veckans brott för att ta ett exempel, det är sådant som inte stämmer med verkligheten”, reagerade en polis i Ystad allehanda på ett av förra veckans mest omtalade program.

När Leif GW Persson särskilt skarpt kritiserade kompetensen i Skåne och Stockholm var han alltså bara ute efter fler tittarsiffror? Och när justitieministern Beatrice Ask sade att hon blev upprörd av de många hundra nedslående klagomål som strömmade in till SVT, var hon alltså bara felinformerad?

I höstas kom Riksrevisionens slutrapport efter en flerårig granskning av rättsväsendets effektivitet. Riksrevisionen konstaterar att alltför få brottsoffer får upprättelse och att detta beror på dålig styrning och fel arbetssätt. Den beska kritiken kom inte som en blixt från klar himmel. Redan 2010, i Riksrevisionens specialgranskning av mängdbrott (vardagsbrott), konstateras att ”fallenhet, kompetens och ambition varierar hos den personal inom polisen som utreder mängdbrott”.

Och när rikspolischefen Bengt Svensson nyligen talade på Folk och försvar pekade han på omfattande och anmärkningsvärda skillnader i produktivitet mellan olika regioner i Sverige.

Flera polisdistrikt har också hörsammat kritiken och börjat organisera om för att kraftsamla mot vardagsbrotten. Östergötland har tillsatt särskilda ”mängdbrottsturlag”. Och i fredags inledde Hallandspolisens sin satsning mot återfallsförbrytare med ett samverkansmöte med andra myndigheter. Skälet bakom satsningen är att just livstidskriminella står för en oproportionerligt stor andel av vardagsbrotten.

Förhoppningsvis ger dessa satsningar resultat. Polisen får inte ge upp kampen mot vardagsbrotten!

GP 30/1 -11