Kommer Stefan Löfven, svetsaren från röda Ådalen att kunna svetsa samman de ideologiska falangerna i socialdemokratin? Igår valdes han – som den första arbetaren på drygt hundra år – till partiets ordförande.

Det kan vara ett genidrag. Löfven har inte deltagit i det ideologiska krypskyttet. Han är lugn, eftertänksam och stabil, en skicklig organisatör och förhandlare. Som fackbas för IF Metall har han insikter om globaliseringens tuffa villkor och vad som krävs för att svenska företag skall vinna framgång i den mördande konkurrensen på världsmarknaden. Vilket i sin tur är avgörande för jobben och välfärden i ett Sverige som till femtio procent är beroende av export.

Men valet av Löfven rymmer också problem. Han kan till exempel inte ta fighten med statsministern i riksdagen eftersom han ju inte har säte och stämma där. Rent politiskt är han oerfaren och måste nu plugga in det myller av sakfakta som en partiledare förutsätts behärska.

En viktig utmaning är partiets numera lågmälda profil i miljö- och klimatpolitiken. Och i frågan om hur Sverige, bland annat genom EU, borde verka för att marknadsekonomins spelregler och tillväxtens innehåll gradvis förändras - så att jordens resurser räcker också för kommande generationer.

Vem hörde någonsin Håkan Juholt tala om detta? Eller Mona Sahlin på sin tid? Arvet efter Göran Perssons gröna folkhemstrategi, med bland annat sex miljarder kronor i ekologisk omställning, tycks ha förskingrats. Det som kallades LIP-pengar och vars positiva effekter för miljön och jobben i Sveriges kommuner fick högt betyg i utvärderingen från tre universitet.

Socialdemokratins gröna tystnad har resulterat i väljarflykt till miljöpartiet och på sistone även till vänstern där Jonas Sjöstedt nu skickligt blåser till strid. Och inte blir det väl bättre framöver, med Metallbasen Löfven som s-ledare? Eller…?

Igår hörde jag hans patos i kampen för arbete åt alla. Men också hans engagemang för internationell solidaritet. I sitt tal nämnde han till sist även behovet av hållbar utveckling.

Då började jag faktiskt tro att denne nye ledare, just i denna skärningspunkt, skulle kunna vara rätt person att inspirera till en förnyelse av socialdemokratin. Tiden är också den rätta: Världen ropar efter teknik som kan hejda klimatförändring, förgiftning och sötvattenskris och hjälpa oss hushålla bättre med energi, metaller och andra ändliga resurser. Klimatsmarta bostäder, energisystem, industriutrustning, hushållsapparater. Allt detta, inklusive en varsammare materiell livsstil, måste nu få en begåvad politisk support så att det blir ett globalt win-win för miljö, jobb och välfärd.

I ligan av länder som satsar stort på green investments var Kina år 2010 i topp med 54 miljarder dollar. På andra plats kom Tyskland med 41 miljarder, en fördubbling under det året. USA tog tredje plats.

Men Sverige har sackat efter! Regeringen Reinfeldt saknar ambitioner för att vi skall hävda oss i detta stora spännande framtidssegment. Det krävs mycket mer riskkapital och mer av samarbete mellan forskning, industri och politik. Bara så kan den globala miljökampen giftas ihop med en vardagsnära grön sysselsättningspolitik

Antar du utmaningen, Stefan Löfven?