På lördag väljer Kristdemokraterna partiledare – om inte en tredjedel av delegaterna röstar nej till att hålla riksting vartannat i stället för varje år. Vid nej blir det partiledarval först i sommar.

I förhandsspekulationerna har nämnts att ett uppskov kan användas för att ge utmanaren Mats Odell mera tid. Den spekulationen bygger på att Göran Hägglunds motståndare är så sammanbitna att de hellre sätter partiets existens på spel än tar ett nederlag. Några kanske är det, men knappast var tredje rikstingsdelegat.

Valet står mellan partiets ordförande Göran Hägglund och dess andre vice ordförande Mats Odell. Ett till synes andefattigt val. Båda är lika ansvariga för partiets politik, valresultat och opinionssiffror. Odell har inte kunna peka på en enda fråga där han en från Hägglund avvikande mening. Dock hävdar Mats Odell att han genom bättre ledarskap och tuffare attityd kan ena Kristdemokraterna och få större gehör för partiets önskemål i regeringen. Det kan inte vara många fler än Odell som tror det.

Alltså handlar partiledarvalet om något annat. Främst den till synes eviga frågan: Skall Kristdemokraterna vara ett kristdemokratiskt parti eller ett kristet parti – i betydelsen moralkonservativt parti? Valet kan synas överflödigt. Kristdemokraterna har i flera rikstingsbeslut lagt fast sin ickekonfessionella kristdemokratiska politik.

Men den moralkonservativa oppositionen, med bakgrund i främst pingströrelsen och Livets ord, har aldrig accepterat detta. För dessa partimedlemmar är orubbliga åsikter om abort, homosexualitet och den traditionella kärnfamiljen avgörande och partiets politik i dessa frågor alldeles för liberal. De hoppas på pingstvännen Odell och misstror den måttligt kyrklige Hägglund.

Vid sidan om gäller valet också om Kristdemokraterna skall förbli ett socialt engagerat mittenparti eller om det skall söka sig till höger om Moderaterna med låga skatter och liten stat som profilfrågor.

Mats Odell förespråkar inte något identitetsbyte. Men han kan inte vara omedveten om att hans förespråkare förväntar sig detta.

Med stor sannolikhet vinner Göran Hägglund partiledarvalet. Han har ett överväldigande stöd av partidistrikten. Odells minimala chans är att enskilda delegater revolterar i skydd av den slutna voteringen.

Efter en seger behöver Hägglund visa försonlighet – och sätta gränser. Det är nödvändigt att skilja agnarna från vetet. Kristdemokraterna saknar marginal för fortsatt offentlig splittring om partiets identitet och politik.