Sverige blev inte föräldralöst när Håkan Juholt avgick. Mätt i antal djupt bekymrade kommentarer skulle man kunna tro det, men socialdemokratins problem är inte Sveriges. Socialdemokraterna har haft stor betydelse i Sveriges moderna historia, men partiets bäst före datum har gått ut.

Kanske kan reaktionerna på Juholts fall beskrivas som fantomsmärtor. Från Per Albin Hanssons makttillträde 1932 till Ingvar Carlssons avgång 1996 var Sverige en monarki med socialdemokratisk landsfader. Flertalet svenskar har vuxit upp med en socialdemokratisk regering som livets normaltillstånd. Fälldins, Ullstens och Bildts borgerliga regeringar var udda mellanspel.

Maktskiftet inleddes under Göran Persson och fullbordades med Mona Sahlins och Håkan Juholts nederlag. Sedan 2006 har en moderat partiledare besegrat tre socialdemokratiska partiledare. Persson förlorade regeringsmakten, Sahlin misslyckades med att återta den, Juholt föll utan valrörelse. Ändå behandlar media Socialdemokraterna som statsbärande och partiledarbytet som en nationell kris.

Djupet av socialdemokratins kris kan mätas på flera sätt. Ett uppenbart är att uppdraget som partiordförande inte längre är eftertraktat. Ett annat är sökandet efter en politik som skall locka tillbaka väljarna. När partier når dit är det ursprungliga uppdraget sedan länge utfört. Partiets bevarande som maktbas och hemvist riskerar att bli huvudsak. Men samma process kan förstås också beskrivas som att gamla ideologier söker nya tillämpningar – relevanta för vår tid.

Att fylla ett åldrat parti med nytt innehåll är mycket svårt. Riktigt framgångsrik i Sverige har bara Fredrik Reinfeldt varit. Omvandlingen av Moderaterna, från skattesänkarparti för välbeställda till välfärdsparti för det arbetande flertalet, är häpnadsväckande. Socialdemokraterna har goda skäl att känna sig snuvade på folkhemmet.

Den som tar över efter Håkan Juholt står inför en långt svårare förnyelseprocess. Socialdemokraterna slits sönder av flera förkastningslinjer – mellan förnyare och bevarare, mellan höger och vänster, mellan ideologi och praktik, mellan probleminsikt och problemförnekelse, mellan stad och land, mellan partielit som vet att hantera orden och medlemmar som tror på dem.

På något sätt klarar Socialdemokraterna den akuta krisen. Kärleken till gamla partier är som kärleken till gamla regementen, irrationell och stark. Men för ett statsbärande parti med landsfader är tiden ute.