Beskedet på fredagseftermiddagen. Håkan Juholt sitter kvar som partiledare. I varje fall uttalade Socialdemokraternas verkställande utskott sitt förtroende för partiledaren. Samtidigt kallades till pressträff på lördagen och det spekulerades i att Juholt då skulle tillkännage sin avgång. Så blev det också!

Det finns på något sätt en likhet mellan Håkan Juholt och Victor Müller, Saab-chefen och –ägaren, som genom en aldrig sinande ström av motgångar, kämpade för att rädda biltillverkaren i Trollhättan. Det spelade ingen roll vad man slängde på honom så duckade han och gick vidare. Vi var många som aldrig förstod hur Saab skulle kunna räddas och som inte begrep vad som drev den envetne holländaren.

Samma var det med Juholt. Oavsett motgångar så gick han vidare. Fick han dåliga opinionssiffror så kände han likväl ett starkt stöd från partiet och väljarna. Var kritiken stenhård så hävdade Håkan Juholt ändå att han blev kvar. 

Enorm energi, stryktålighet och bristande verklighetsförankring är nog det som förenar herrar Müller och Juholt.

Frågan som Socialdemokraternas högsta ledning, verkställande utskottet, hade att avgöra när det sammanträdde i dagarna två  – Juholt eller inte – var inte lättlöst. Problemen med Håkan Juholt var uppenbara. Men tvingades han att avgå skulle ett annat problem uppstå: att finna en ny ledare som kunde ena Socialdemokraternas olika falanger och mejsla ut en tydlig politik inför valet 2014. Det är nu partiets stora utmaning.

I skuggan av det socialdemokratiska ödesdramat har det politiska landskapet förändrats. Det framgår av Sifos opinionsundersökning som publiceras i GP i dag. Stödet för (S) är rekordlågt, blott 24,6 procent. Vänsterpartiet har ryckt fram till 8,8 procent, en uppgång med 40 procent. Miljöpartiet når nära 12 procent. V och MP är tillsammans nästa lika stora som (S). I Stockholm, Göteborg och Malmö är det än värre för Socialdemokraterna. De stannar på mellan 17 och 21 procent och i alla tre storstäderna når Miljöpartiet nästan lika högt. Sverigedemokraterna är större än samtliga de tre mindre allianspartierna medan Moderaterna nu stadigt befinner sig en bit över 30 procent.

Håkan Juholts tolkning av motgångarna var att de var partiets, inte hans egna. Mötet i verkställande utskottet handlade inte om förtroendet för partiledaren:

– Det är inte ett sådant möte. Mötet handlar om partiets framtid och strategi, inte om förtroendet för partiledaren, sade Juholt. Men eftersom partiet, efter mötet, meddelade att Juholt sitter kvar och han på lördagen avgick, måste ju frågan trots allt ha varit uppe till diskussion.  

Håkan Juholt har, vilket alltså ånyo visade sig, ett litet speciellt förhållande till sanningen och verkligheten. Och han har svårt att hålla tungan i styr. Det tog inte mer än 24 timmar efter att han återkommit från en längre semester innan det var det dags för en ny felaktighet och ett nytt slingrande. S-ledaren hävdade att "regeringen drev igenom en ny försvarspolitik endast med stöd av Sverigedemokraterna". Fel! Sverigedemokraterna satt inte i riksdagen när inriktningsbeslutet om försvaret togs i juni 2009. Det påpekade försvarsminister Sven Tolgfors i sin blogg. Detta upprörde Juholt som sa sig känna till sakförhållandena. "Det är ovärdigt, lågt och dumt av försvarsministern att antyda något annat. Jag valde att uttrycka mig drastiskt för att belysa det som är regeringens och därmed Sveriges problem".

Vad han belyste var i själva verket Håkan Juholts eget problem: han inte var mogen uppgiften. Han var, som GP påpekade i en huvudledare, befordrad över sin kompetensnivå. Att leda ett politiskt parti är ett stort och svårt jobb. Det tarvar erfarenhet och hög politisk kompetens. Att leda en splittrad socialdemokrati i sökandet efter enighet och identitet kräver dessutom ledaregenskaper utöver det vanliga. Man får inte heller glömma att den som leder socialdemokratin också är statsministerkandidat!

Håkan Juholt har varit en belastning för sitt parti och hans uppträdande har inte varit värdigt politiken, socialdemokratin eller det Sverige han hoppades få regera och representera. Dessutom: med Håkan Juholt kunde Socialdemokraterna inte vinna nästa val. Till yttermera visso behövs en stark opposition för att hindra statsministern och regeringen att fastna i självgodhetens och maktfullkomlighetens snara! 

Till slut insåg Socialdemokraterna allt detta!