Bengt Ohlsson heter en dramatiker och författare i Stockholm. Han skriver också krönikor i Dagens Nyheter under signaturen Benke. Han är välskrivande, humoristisk och intressant. Inte sällan kommer han med en oväntad vinkel i en fråga där det mest vädrats förutsägbarheter. Nu har Bengt Olsson gjort det mest förbjudna. I en stor artikel i Dagens Nyheters kulturdel ”gör han upp med kulturens röda slentriantänkande”, under rubriken ”Måste kulturen vara vänster?” Bengt Ohlsson skriver:

”Som konstnärligt verksam får du inte vara höger. Så är det bara. Eller, egentligen räcker det med att inte vara vänster. Det möts med förvåning och förvirring; men vänta... jaha... så du bryr dig inte om människor? Du tycker att det bara är pengar och profit som räknas?” Bengt Ohlsson rasar inte, han går inte till storms. Han funderar och tycker – stillsamt, elegant och originellt.  Och framför allt modigt. Inte trodde jag att någon skulle våga sig ut i de marker där Bengt Ohlsson vandrar. Mycket riktigt har han också blivit hårt ansatt.

Själv skrev han: ”Vad vänsterrörelsen beträffar har min tillhörighet varit total... Att röra sig bort från vänstern känns som att närma sig en kant, att världen och verkligheten plötsligt tar slut och man ska störta ner i helvetets eldar. Men den tar inte slut. Det bara fortsätter och fortsätter. Man rör sig lätt och befriat utan paranojan, hyckleriet och misslyntheten.” 

Sven Wollter svarade Bengt Ohlsson i en artikel och försäkrade att vandringen från vänstern inte var något att oroa sig för. ”Trygga äro vägarna du vandrar, Benke. Avgrunden är fjärran och dit du är på väg väntar glass med hallon och grädde”, tröstade Wollter, dymedelst antydande att Bengt Ohlsson blott skulle tjäna på sitt ställningstagande.

Sven Wollter lyckas till och med dra in Hermann Göring i sin skickligt formulerade, vänligt huvudklappande, ”lilla-gubben-replik” (ett ofta använt makt- och härskarspråk för att bagatellisera en meningsmotståndare):

”Bengt Ohlssons oerhörda irritation över detta fenomen som han kallar kulturelit och vänster får mig att tänka på en välkänd replik som ofta läggs i Hermann Görings mun men egentligen är en replik ur den tyske arbetarförfattaren Hanns Johst pjäs Schlageter från 1933. Den lyder: Så fort jag hör ordet Kultur osäkrar jag min Browning.” 

Delar man inte många kulturutövares värderingar är man emot kultur. Sven Wollter avslutar med en riktig kioskvältare:

”Slutligen låt mig då bekänna. Jag är socialist”. Denna häpnadsväckande bekännelse följs av ett politiskt manifest för statssocialism, som på alla ställen det prövats lett till armod, ofrihet och förtryck av oliktänkande, inte minst kulturutövare.

Det är emellertid en ovanligt försonlig, tolerant Sven Wollter som skriver. Han lovar till och med att inte vara otrevlig mot Bengt Ohlsson om de ses.

Åsa Linderborg, Aftonbladets kulturchef, är mer hårdför. Hon nöjer sig inte med Hermann Göring utan drar till med den norske massmördaren Breivik.

”Göran Hägglund dundrade mot den marxistiskt och feministiskt anfrätta kulturvänstern långt innan Anders Behring Breivik tog till vapen. Jämförelsen kan tyckas halsbrytande, men man måste sätta in varje enskilt exempel i ett större ideologiskt sammanhang”, och det sammanhanget är den ”globala högerpopulismens” armé av Sverigedemokrater, massmördare, amerikanska republikaner, ledarskribenter på Svenska Dagbladet och Berlusconi, så klart. Det är en värld där högervinden växt till orkanstyrka och en tid då ”antiintellektualismen regerar”. 

Linderborg är också inne på samma egennyttans spår som Wollter. Bengt Ohlsson tycker som han gör för att ”nu finns det viktigare namn att smörja”. Till råga på allt så ägnar sig Bengt Ohlsson åt något så rysligt som ”arvoderade författarbesök på bibliotek.”

Åsa Linderborg avslutar med: ”Måste kulturen vara vänster? Självklart inte. Måste samhället vara humant? Nej, inte det heller. Måste världen vara demokratisk? Ingalunda. Allt är en kamp mellan olika intressen, med eller utan analys och argument.” Således: Vänster är lika med humanism och demokrati. 

Man får inte vara höger och man bör inte ens dryfta frågan. Ty den som gör det får finna sig att beskyllas för att vara antiintellektuell, ohederlig, oseriös, obegriplig, oviktig och egoistisk. Måhända är man rent av både odemokratisk och inhuman?

Bengt Ohlsson kan tacka Sven Wollter, Åsa Linderborg och andra för att de så generöst hjälpt till att bevisa ”Benke-tesen”!