Helgerna är över, och Europas ledare är tillbaka i vardagen. Blir 2012 ännu ett Annus Horribilis?

Axeln Berlin-Paris blir allt tyngre. Ledarparet Merkozy som möttes i Berlin i veckan blir alltmer frustrerade över marknadens krav och försöker kommendera övriga medlemmar i unionen. Detta är en både farlig och omöjlig väg för den som vill stärka Europa.

EU:s signum ”Förenade i Mångfalden” är en viktig förutsättning för den politiska och ekonomiska stabiliteten på vår kontinent. Men nu blåser stormvindarna, isolering och protektionism nämns allt oftare som utväg för ansatta länder. Ingenting kunde vara felaktigare, något historien borde ha lärt oss.

Parallellt med förslagen om en alltmer integrerad ekonomisk politik ifrågasätts Europas öppenhet mot omvärlden. Vi ser en fortsatt handfallenhet för att gemensamt agera inför flyktingbåtarna över Medelhavet. Och utvecklingen inte bara i Ungern oroar. Grundläggande demokratiska värden som yttrandefrihet, mänskliga rättigheter och tolerans riskerar sättas på undantag när nationalistiska och populistiska krafter går framåt.

Vår långa period av fred och frihet i Europa betyder ingalunda att vi har besegrat de antidemokratiska strömningarna för all framtid. Demokratin kan aldrig tas för given.

Men tvärtemot vad alla olyckskorpar kraxar om, är det min övertygelse att Europa kommer att gå stärkt ur krisen. Det gäller både ekonomiskt och politiskt. Ty idag förhandlar vi, istället för att förklara krig mot varandra.

Finanskrisen har slagit mycket hårt. Men genom EU har vi i Europa fått möjligheten att möta svårigheterna gemensamt och mer effektivt. Det som Sverige så länge drivit: skärpt budgetdisciplin, ordning och reda i finanserna, transparens och kontrollsystem så att medborgarna får insyn i hur skattepengarna används - det ligger nu som förslag till skärpta regler för hela EU.

Men trots att den nya s.k. europakten mycket påminner om våra egna regler tvekar Sverige att gå med. Alldeles för många i den politiska debatten tövar och vacklar. Valet av Jonas Sjöstedt till vänsterledare har gett den svenska isolationismen ett ansikte. Hans tal påminner mig om Göteborgssonen Lasse Dahlqvists karaktäristik av Skåne: ”Låt dem bara gå på, vi klarar oss nog ändå!”

Den senaste tiden har jag, förvånande nog, kommit på mig med att sakna Göran Persson i EU-debatten. Han var rättfram och hade ett tydligt tilltal i flera svåra frågor om Europas framtid.

”Självklart ska Sverige gå med europakten”, var den förre statsministerns tydliga besked i veckan till såväl Fredrik Reinfeldt som ledargarnityret inom socialdemokratin.

Hans argument är kristallklara, och alla inom vänstern - samt en hel del i övriga partier - bör ta till sig Persson beskrivning av konsekvenserna om euron kollapsar: nationalism, protektionism, ekonomisk och politisk oreda av oanade mått.

Veckans ekonomiska mätare i Rom och Madrid, när lånen skulle omskrivas visar att ansvarsfull politik ger resultat: räntorna sjönk. En ljusning kan förhoppningsvis i år skönjas i det ekonomiska mörkret. Många svåra beslut återstår. Men det är bara genom mer av samarbete som Europa återfår kraften och förmågan att mäta sig med tillväxtländer som Kina och Brasilien.

Också Sveriges röst behövs i kampen för ett öppnare och tolerantare EU!