Inget annat språk sägs uttrycka lagom så lagom som svenska. Det stämmer förstås inte. Lagom är ett mänskligt behov och finns i alla ordförråd – på något sätt. Ett liv utan lagom vore outhärdligt.

Lagom är svårt att definiera. Det saknas en bra synonym. Tillräckligt? Nja, inte riktigt. Lagom är lagom, ett tillstånd av varken för mycket eller för lite. Ordet hör sällan ungdomen till och absolut inte den hetaste övertygelsen.

Lagom utrycker ödmjukhet inför livets gåtfullhet och respekt för tillvarons komplexitet. Översatt till med måtta är behovet av lagom särskilt stort inom religion och politik. Två uttryck för livet som inte skall blandas ihop, sägs det, men som obönhörligen flyter samman.

Religion blir lätt politik. Snart väljer Kristdemokraterna partiledare. Striden mellan Göran Hägglund och Mats Odell handlar ytterst om hur mycket och vilken tro kristdemokratin behöver. I USA pågår de republikanska primärvalen. Mitt Romney är favorit, men misstros av den kristna högern. En het fråga tycks vara om Romney är tillräckligt mot homosexuella äktenskap. Mer iskallt motbjudande kan tro inte uttryckas.

Men politik kan också bli religion. De tydligaste exemplen är nazismen och kommunismen. Båda är sekulära religioner – tro utan Gud. Även den gröna rörelsen har, i tvärsäkra stunder, drag av sekulär tro – med undergångshot och paradisvision.

När religion och politik förenklas vida bortom livets komplexitet framträder ett gemensamt mönster. Det finns alltid ett hotande inferno, löften om en radikalt bättre framtid och däremellan uppoffringar – mest av andra.

I torsdags avskedstalade Lars Ohly på Vänsterpartiets kongress och beskrev Fredrik Reinfeldt som politikens djävul. När nyblivne partiledaren Jonas Sjöstedt tacktalade utlovade han löftets land – utom för de rika. För dem väntar skattehöjningarnas rättmätiga straff.

Och är det inte kapitalismens snara sammanbrott så är det moralens försvar, klimatet eller invandringen som motiverar ökad kontroll och mindre personlig frihet.

Fruktan för frihet, behovet av kontroll förenar politikens och religionens ytterlighetsmänniskor. De finner alltid skäl att inskränka andras personliga frihet. Kanske skänker det dem en känsla av trygghet – när omvärlden görs förutsägbar.

Men utan visioner vore vi förstås kvar på savannen. Politik och religion definierar Homo sapiens, ger livet dess tuggmotstånd. Men lagom är bäst, absolut bäst.