Skuldkrisen tvingar fram ekonomiskpolitiska beslut snabbare än demokratin hinner med. Så långt är det lätt att instämma när LO-ekonomen Monika Arvidsson på SvD Brännpunkt tar upp skuldkrisens demokratiska underskott.

Å ena sidan är det svårt att se något alternativ till hårdföra besparingar i länder så djupt skuldsatta som Grekland, Italien, Spanien, Portugal och Irland. Arvidsson hävdar att krishanteringen skulle gå snabbare med mindre och mer utdragna besparingar. Men skuldernas storlek har lämnat den möjligheten bakom sig. Vem skall låna Grekland ännu mer pengar under ännu längre tid?

Å andra sidan påpekar Monika Arvidsson träffsäkert att strävan efter budgetbalans och metoden att nå balans är olika frågor. Det är ett demokratiskt problem när, som i Grekland och Italien, experter tar över finanspolitiken.

Arvidsson efterlyser en debatt om de demokratiska inslagen i den europeiska krispolitiken. Det är bra, men trist när hon undviker att diskutera hur demokratin kan komma ut ur krisens skugga.

Europas ekonomi har lämnat nationalstaterna långt bakom sig. Hinna i kapp kan demokratin bara på europeisk nivå. Mellanstatliga beslut i ministerrådet och på toppmöten är inte odemokratiska. Men för den europeiska demokratins skull behöver europaparlamentet stärkas. Det är parlamentet som efter direkta val står närmast de europeiska väljarna.

19/12 -11