En vän till mig, en flykting, skulle utvisas. Det här är inte en asylrättstext, så det är ointressant varför han kommit och varför han skulle tillbaka. Det är inte heller viktigt att veta att han, med lillasyster och mamma, bott flera år här, talade svenska, gick i skolan, jobbade och betalade skatt. Men det är viktigt för texten att familjen inte kunde utvisas tillbaka till det land de flytt. Hemlandet hade varken återtagandeavtal med Sverige eller lust att se dem återvända. Istället skulle familjen verkställas, som det heter, till mammans ungdoms hemland. De sålde sina tillhörigheter. Min vän smekte en sista gång sin stora kärlek - det begagnade vraket han fixat till, hans första bil till det nytagna körkortet. Familjen tog adjö.

Modlösa och utan att göra motstånd reste de till landet ingen av syskonen hade någon relation till. Men när flygplanet tagit mark avbröts resan. Syskonen beviljades inte inresa, de var förstås inte medborgare i det främmande landet. Familjen blev sittande på flygplatsen i en dryg vecka, min vän i männens vänthall, hans mor och syster i kvinnornas. De åt middag från godismaskinerna och väntade i limbo. De släpptes aldrig in. Utvisningen var inget annat än en chansning - kanske skulle de släppas in, kanske inte. Min vän var inget undantag, jag har mött många som utvisats bara för att skickas tillbaka hit. I tisdags såg vi det igen. Efter sju år i Ånge utvisades familjen Danielian utan förvarning. Först blev de fast på flygplatsen i Armenien utan att släppas in. Även deras utvisning var en chansning.

Nu lyfter Maria Ferm, Miljöpartiet, problemen med det som kallas verkställighetshinder. Att asylsökande som fått avslag ska utvisas är ibland lättare sagt än gjort. Idag lever många här utan formellt tillstånd - de kan inte utvisas, de släpps inte in i hemlandet. Vissa har Migrationsverket provat att utvisa flera gånger. Andra kan inte resa just nu. För några år sedan fick hundratals irakier stanna trots avslag eftersom kriget utgjorde om än inte skyddsskäl så verkställighetshinder. Senare fick många av dem stanna på grund av synnerligen ömmande omständigheter. Då ansågs det orimligt att människor som beräknades vara kvar länge i Sverige skulle tvingas leva i ovisshet. Idag utvisar vi dem utan pardon, trots att många av dem sannerligen, om än tydligen inte synnerligen, har ömmande omständigheter. Glädjande nog uttalande både FP och KD i veckan att ömmande skäl måste breddas igen.

Att förbättra livet för dem som nu lever i limbo är inte att ignorera asylprövningen, det är att krydda efterspelet med rimlighet, att ta hänsyn till omständigheter ingen rår över. Maria Ferm föreslår en bortersta gräns för hur många gånger någon ska kunna försöksutvisas.

När vi ryckt upp en familj från hem och vänner fem-sex gånger, då kanske det räcker?

Efter nu ganska många år bor min vän fortfarande i Sverige, med ett tillfälligt uppehållstillstånd. Han vet att han kommer utvisas när svenska myndigheter hittat en möjlighet. Inte vågar han köpa sig någon ny bil eller starta ett nytt liv. Istället går han genom ett julvänligt Sverige och känner hur magen knyter sig när den oskyldiga frågan ställs: Ska du åka hem till jul?