Statsminister Fredrik Reinfeldt bad i går i riksdagen om betänketid innan Sverige säger ja eller nej till att frivilligt medverka i euroländernas nya finanspakt. Det var ett klokt steg tillbaka från hans näst intill nej omedelbart efter toppmötet.

I sak talar alla kända fakta för att Sverige bör tillhöra de icke euroländer som ansluter sig frivilligt till pakten. Men genom att säga låt oss vänta och se tills pakten är formulerad i detalj undvek Reinfeldt att fösa Socialdemokraterna ännu djupare in i Håkan Juholts obetänksamma nej på förhand.

Finanspakten är ännu inte skriven. Men euroländernas principbeslut innebär att stabilitetspaktens begränsningar av budgetunderskott och statsskuld förses med skarpare sanktioner. Stabilitetspakten ingår redan i EU:s ekonomiska och monetära union (EMU) där Sverige gått med i de två första stegen, inklusive stabilitetspakten, men tills vidare avstår från det tredje – euron.

Finanspaktens syfte är att förhindra skenande budgetunderskott. Ett sådant regelverk införde Sverige efter 90-talskrisen och det har starkt bidragit till att Sverige har Europas starkaste statsfinanser.

Svensk medverkan i finanspakten innebär sannolikt inga nya förutsättningar för svensk ekonomisk politik. Detta är i sig ett skäl att säga ja. Det är ett svenskt intresse att EU inte splittras i två delar där integrationen drivs snabbare i det stora flertalet medlemsländer medan en minoritet halkar efter.

Men det avgörande skälet till varför Sverige bör säga ja till att medverka i finanspakten är maktpolitiskt. Kärnan i EU är den inre marknaden med fri rörlighet för människor, varor, tjänster och kapital. Beslut som rör den inre marknaden fattas med kvalificerad majoritet i ministerrådet.

Som det ser ut nu kommer finanspakten att omfatta de 17 euroländerna samt majoriteten icke-euroländer, inklusive Danmark som har sin valuta fast knuten till euron. Blankt nej har bara Storbritannien sagt och uttalat tveksamma är endast Sverige, Tjeckien och Ungern.

Finanspaktens medlemsländer kan därmed i förväg bilda kvalificerade majoriteter inför ministerrådets sammanträden. Sverige och övriga nej-länder riskerar att få yttra sig till i praktiken redan fattade beslut. Det vore ett mycket högt pris för svenska politikers beröringsångest inför euron.

Socialdemokraternas representant vid riksdagens utfrågning av statsministern i går var Marie Granlund. Hon stödde EU-länderna, underströk vikten av att hålla ihop den inre marknaden och betonade att skuldkrisen drabbar även Sveriges ekonomi.

Hennes nej till svensk anslutning till finanspakten var påtagligt lågmält och tycktes inte utesluta omprövning när pakten finns på papper.

Det är hoppingivande. Ett svenskt ja till finanspakten förutsätter Socialdemokraternas stöd i riksdagen.

GP 14/12 -11