Storbritanniens konservative premiärminister David Cameron kom till krismötet i Bryssel för att skydda brittiska intressen. Det klargjorde han direkt och tydliggjorde därmed den mest djupgående orsaken till Europas kris – nationalismen. Cameron valde att skydda den brittiska finanssektorn mot regleringar och skatter framför att ställa upp för EU:s ekonomiska framtid.

Det är tyvärr långt kvar innan samtliga EU:s stats- och regeringschefer skyndar till Bryssel för att i första hand tillvarata européernas gemensamma intressen. Vad Europa behöver allra mest är fler statsmän som inser att nationella intressen skyddas bäst om man först hävdar europeiska intressen.

Toppmötets beslut att skynda på eurozonens permanenta krisfond ESM samt att stoppa in mer pengar i Internationella valutafonden är bra, men inte tillräckligt. Att det tyskfranska kravet på en fördragsändring med tvingande begränsningar av euroländernas budgetunderskott föll kan inte ha överraskat någon. Det var dödsdömt från början, på grund av brittiskt motstånd. Men kravet fyllde sitt syfte att driva frågan till sin spets.

Nu går euroländerna vidare till ett mellanstatligt avtal. Det kommer att vara tvingande för euroländerna men frivilligt för andra att ansluta sig till. Avtalet kan jämföras med Schengenöverenskommelsens europeiska passunion – som Storbritannien och Irland ställt sig utanför.

Sverige ställer upp ekonomiskt och deltar i arbetet med att ta fram euroländernas avtal. Det är bra. Men i fråga om anslutning till det mellanstatliga avtalet konstaterar statsministern att avtalet först måste analyseras och förankras i riksdagen innan en eventuell anslutning kan bli aktuell. Det som talar för är att det ligger i Sveriges intresse att stå nära de ekonomiska besluten i eurozonen, men inte att indirekt stödja Storbritanniens nationalistiska europapolitik.

GP 12/12 -11