Världskulturmuseets chef Mats Widbom skall sluta för att bli chef för Svenska institutet i Paris och kulturråd i den franska huvudstaden. Utan att säga något om hans eventuella lämplighet för sitt nya jobb så går det att konstatera att för Världskulturmuseets del bör bytet vara en fördel. Widbom var den som häromåret försökte stoppa fotografen Elisabeth Ohlson Wallins utställning Jerusalem, som handlade om religiöst förtryck av homosexuella. Han var oroad över att bilderna skulle vara för provocerande för vissa grupper.

Widbom hade uppenbart inte läst sin Astrid Lindgren och lyckats ta till ett av de allra viktigaste budskapen från denna kloka dam: det finns saker man måste göra, även om det är farligt, annars är man ingen människa utan bara en liten lort.

Feghet är definitivt ingen attraktiv egenskap, speciellt inte hos chefen för en viktig kulturinstitution som Världskulturmuseet. Om varför det är så skrev GT:s kulturredaktör Ingrid Norrman häromdagen. Hon slog fast att rädda museichefer är ett demokratiskt problem och inte bra på sitt jobb.

Exakt så är det. I kulturens uppdrag ingår att ifrågasätta och väcka debatt. Kulturen skall spegla även de sidor hos oss människor som inte är enkla, vackra eller politiskt korrekta. Kultur måste få vara provocerande.

När museichefer försöker stoppa utställningar eller plockar ned tavlor (så som till exempel skedde på museet 2005 när verk av den franska konstnären Louzla Darabi som ingick i en utställning om hiv/aids ansågs kränkande) har något viktigt gått förlorat. Precis som när teater- eller dansföreställningar plötsligt ställs in av rädsla för att någon skulle känna sig kränkt av innehållet.

Naturligtvis finns det en gräns. Den går vid lagen om hets mot folkgrupp. Men man får aldrig glömma att det är främst individer som har rättigheter. Inte grupper. Det är tillåtet att kritisera religioner, kvinnor, män, nationer, samhällsstrukturer och så vidare. Så måste det vara. Det är själva grunden i vårt öppna och fria samhälle. Och kulturen är en av hörnstenarna i denna frihet.

Därför får de som befinner sig på toppen i kulturhierarkin och styr över de stora (och även de mindre) institutionernas innehåll aldrig böja ryggen inför hot eller högljudda lobbygrupper. De får inte låta rädslan vinna på ett sådant sätt som Mats Widbom gjorde.

Förhoppningsvis blir Världskulturmuseets nästa chef en person som vågar stå upp mot olika typer av påtryckningar.