Skolan har gjort slut med Kyrkan. Det är dags att inse faktum och sluta hoppas att allt ska bli bra igen. Ungefär så sammanfattar en bloggande prästkollega den senaste utvecklingen inom det alltid lika engagerande ämnet skolavslutningar. Debatten om sommarlovet bör inledas i kyrkan och om "Den blomstertid nu kommer" får sjungas har pågått länge. Idas sommarvisa har väl konkurrerat ut de flesta sommarpsalmer vid det här laget. Men striden omfattar nu också julavslutningar och då blir det mer komplicerat. Julen har starka kristna rötter och inte ens Astrid Lindgren har lyckats ersätta adventspsalmerna.

Skolverket har nu yttrat sig i frågan. Den rektor som önskat vägledning på detaljnivå blir inte besviken. Man kan få tända adventsljus. Enstaka psalmer med anknytning till traditionen kan få förekomma. Man kan få besöka en kyrka. Men inga religiösa inslag får ingå; inga böner, ingen välsignelse, ingen förkunnelse. Prästen får närvara, men bara agera värd och inte säga något som kan uppfattas religiöst. Nästa steg blir rimligen att religiösa motiv i form av altartavlor och takmålningar ska täckas över. Säkert kommer Skolverket också att ge några kompletterande råd om klockringning får förekomma vid skolavslutningar. Där saknas i dag riktlinjer.

En anhörig var nyligen på en adventssamling där den pressade prästens budskap kunde sammanfattas: Vi tänder ljus för att det ska bli ljusare, och det blir ljusare när vi tänder ett ljus. Med den kristofoba tvångströja som nu sveps kring kyrkan är kanske ett sådant budskap det enda möjliga.

De renläriga ateisterna är ändå missnöjda. De vill inte att barn ska förledas att känna sig hemma i kyrkor eller tycka att orgelmusik och krucifix är välbekanta företeelser. De kyrkliga företrädare, som ännu inte accepterat att skolan gjort slut, argumenterar ofta för just detta: även om inget uttalat kristet inslag förekommer under skolavslutningen så är det viktigt att barnen får komma till kyrkan och känna att detta är en plats där de är välkomna. Låt kyrkorummet tala! Barnen ska känna sig hemma och vilja komma tillbaka. Nu är det inte säkert att förkunnelsen om ljuset som gör det ljusare väcker en djup längtan efter att få höra mer. Risken är istället stor att en hel generation skolbarn tror att detta är vad kristen tro har att komma med. Då är det nog bättre att de får sjunga Jingle Bells i aulan och stället följa med någon subversiv släkting på en riktig gudstjänst. Eller så får föräldrarna protestera mot den nu pågående urvattningen och kräva psalmsång och julspel tillbaka igen. Kanske till och med en kort berättelse om vad advent och jul handlade om från början.

Kyrkan är som sagt delad i två läger. De som försöker leva upp till Skolverkets regler och säga viktiga saker utan att stöta sig med någon. Och de som säger hej och tack för den här tiden, skolan.

Till sist kanske det - paradoxalt nog - blir de kommersiella krafterna som kommer att försöka rädda julen. Om en traditions helt töms på allt innehåll imploderar den till sist. Ska den starka traditionen med presenter, släktresor och en omfattande måltidskultur upprätthållas räcker det inte med ljuständning och tomtar. Då måste något av kärnan finnas kvar. Annars riskerar hela julfirandet att omvandlas till en allmän vinterfest eller att smälta samman med nyårsfirandet. Och det lär nog åtminstone handlarna vilja försöka förhindra.