Så har Göteborg åter fått en stadsarkitekt. Bara det är värt att fira. Men minst lika glädjande är att Björn Siesjö, som vår nye stadsarkitekt heter, tagits emot med idel lovord. 

– Kort sagt, det låter som ett bra namn, sa Gert Wingårdh, Sveriges sannolikt främste arkitekt. Och GP:s arkitekturkrönikör Mark Isitt instämde:

– Det låter som ett piggt och spännande namn.

Björn Siesjö är arkitekt, bor i Kungsladugård, är delägare i arkitektbyrån Kanozi och har tidigare bland annat arbetat med stadsplanefrågor i Malmö.

Göteborg har varit utan stadsarkitekt i tolv år. Det vore kanske för mycket att säga att det är tolv förlorade år, men det är uppenbart att arkitekturen i vår stad saknat en stark, kunnig och passionerad företrädare i stadsapparaten, en person vars uppdrag det är att stå för helhetsvisionen när ”stad skall byggas”. Och det är precis det som skall ske i Göteborg. Centrala Älvstaden är ett enormt stadsbyggnadsprojekt och det är här och nu.

Björn Siesjö tillträder alltså inte en dag för tidigt!

Vad kan vi då förvänta oss av stadsarkitekten? 

En fågel gör ingen sommar och en stadsarkitekt gör ingen stad, men Björn Siesjö har möjligheten att rätta till en obalans i stadsplaneringen. Han kan bli en kraftfull företrädare för en profession och ett perspektiv som länge varit satt på undantag.  

Det är ingen lätt uppgift han tagit på sig och många kommer att knacka på dörren hos den nye stadsarkitekten med uppdämda krav, önskemål och förhoppningar.

Det finns emellertid goda skäl att tro att Björn Siesjö kan leva upp till förväntningarna. Hans uttalanden tidigare, och i en intervju med GP-krönikören Peter Lenken i gårdagens tidning, är hoppingivande:

”I Göteborg har man valt att ge bilarna företräde. Vilket innebär att staden skärs av på olika sätt av trafikleder. I en tät och hållbar stad går det lätt att cykla och promenera samtidigt som man känner sig trygg!”

Björn Siesjö kommer att verka för en stad utan barriärer. Han vill ha en sammanhängande stad. Det bådar gott. För samtidigt som alla tycks vara ense om självklarheten att barriärer är av ondo så har Göteborg lyckats bygga och planera för nya hinder och barriärer samtidigt som man lagt ner miljarder på att bli av med gamla. Den planerade Bangårdsviadukten är ett exempel där brutala trafiksystem får företräde framför visionen om den sammanhängande staden.

I Björn Siesjö får vi också en stadsarkitekt som kommer att arbeta för den politiska visionen om ”den hållbara staden”. Det vill till, för endast de städer som värnar miljön i vid bemärkelse, som lyckas skapa kreativa, icke-segregerande, sammanhängande och hållbara urbana miljöer kommer att kunna utvecklas väl i den stenhårda konkurrensen om arbetstillfällen och talanger.   

Göteborgs politiska ledning har uppenbarligen bestämt sig för att låta arkitekturen och stadsbyggnadskonsten få större inflytande. Därmed torde Björn Siesjö kunna räkna med det stöd han så väl behöver för att lyckas. Det finns all anledning att lyfta på den fiktiva hatten för kommunstyrelsen och Anneli Hulthén, som förmått bryta den låsning som funnits i frågan om stadsarkitekt. Det är också på sin plats att berömma stadsbyggnadsdirektören Bengt Delang för att han uppenbarligen gjort en skicklig rekrytering och dessutom med kraft tycks omforma och utveckla stadsbyggnadskontoret.

PS. Samma dag som GP publicerade nyheten om den nye stadsarkitekten kunde vi också, nästan som en symbolisk hyllning, berätta om flytten av det besynnerligt placerade hjulet, det så kallade Göteborgshjulet, till Liseberg. Nu hamnar hjulet där det hör hemma efter drygt 1,5 års olönsamt snurrande på Kanaltorget. Låt oss nu hoppas att vi får en annan symbol för Göteborgs stadsbild än ett snurrigt hjul: En stadsmiljö och en arkitektur, som låter tala om sig och som tolkar och uttrycker vår stads karaktär. För det förtjänar Göteborg!

PS. Att Göteborg blir Sveriges Mathuvudstad 2012 kan med bästa vilja i världen inte tillskrivas den nye stadsarkitekten. Men roligt är det! Och välförtjänt!