Politik är på allvar, och kul samtidigt. Engagemang skärper det politiska samtalet och är förutsättningen för att demokratin ska utvecklas. Utan en stark opposition riskerar regeringsmakten att förslappas, ta sin position för given och glömma att presentera väl genomtänkta politiska visioner för medborgarna att ta ställning till.

Jag är uppvuxen i en familj där allt, mer eller mindre, handlade om politik. Det var ett av få områden där vi barn gavs friheten att tänka själva, en ventil för allt det andra som var förbjudet för oss. Visserligen delade vi vänstersympatierna, men åsikterna tvingades inte på oss. Tvärtom förväntades det av oss att vi med egna ord skulle kunna argumentera för vår ståndpunkt.

Alla partier i riksdagen var värda att lyssna på, några mer än andra, och vi följde med stort intresse den svenska partipolitiken. I Sverige var debatterna civiliserade, även med Per Ahlmarks och Olof Palmes temperament. Jämfört med situationen i Turkiet, där samma politiska krafter länge hade regerat, framstod de svenska partiernas företrädare som högst sansade och humana.

Det fanns några tabun i vår familj. Att inte vara politiskt intresserad alls var likställt med att vara en idiot. Att som ung gå med i Muf var dock den största dödssynden. En politiskt ointresserad människa kunde väckas ur sin dvala, men en muffare var bortom all räddning.

Jag rycks sedan dess med i de politiska debatterna i Sverige, trots att de mestadels handlar om små nyansskillnader. En demokratisk ram för politiken är en lika nödvändig som anständig förutsättning för det offentliga samtalet i ett samhälle.

Att vara lågmälda, på gränsen till tråkiga, som svenskar sägs vara är ingen nackdel i den politiska debatten. Det är därför oroande att allt fler debattörer numera tar till orimliga jämförelser för att svartmåla sina politiska motståndare. På det ena hållet talas det om kommunistisk diktatur, på det andra om högerfascism.

När nervösa borgerliga debattörer jämför Sverige med forna kommuniststater, stänger jag av. Sådana relativiseringar av mänskliga rättigheter är inte värda att tas på allvar. När vänsterdebattörer, med en viss koncentration till landets kultursidor, utan att blinka talar om Jan Björklunds skolpolitik som fascistisk, slutar jag att läsa.

Ett aldrig så brinnande intresse för politik får inte bli till bål där alla fri- och rättigheter eldas upp i stundens hetta. Möjligheterna att förkasta motståndarlägrets politik är fantastiskt stora ändå. Språkets rikedom är oändlig.

Att jämföra svensk partipolitik med de värsta diktaturerna, där oppositionella mördas och de mänskliga rättigheterna kränks, är en förolämpning av alla dem som dagligen riskerar sina liv för att skapa ett demokratiskt samhälle.

Hur illa man än tycker om Juholt eller Björklund är de demokrater och vi är fria att kritisera dem och andra utan att kastas i fängelse. Lite eftertanke borde göra oss alla ödmjuka inför privilegiet att få leva i ett land där respekten för mänskliga fri- och rättigheter är grundmurad. Även en ordinär och traditionell muffare är, i jämförelse med diktatorer i Mellanöstern, värd respekt.