Den arabiska våren gjorde halt vid den syriska gränsen. Ända sedan i mars har våldet skakat Syrien och mer än 3 500 människor mist livet. Någon avmattning i våldet mot civila går inte att se. Snarare har förtrycket och repressalierna trappats upp under november och inledningen på veckan kom att bli dramatisk. På tisdagsmorgonen, efter blodiga sammanstötningar, kunde närmare 50 dödsoffer räknas in och onsdagen medförde 70-talet döda.

Samtidigt tyder mycket på att regimen Assads dagar är räknade, men att vägen dit ändå kan bli långvarig. Syrien har utsatts för en tilltagande isolering från omvärlden. Både USA och EU har infört sanktioner. Med ännu starkare röst talar Turkiet, som bland annat hotar med att strypa elleveranserna till landet. Mest sensationellt var Arabförbundets beslut nyligen att temporärt utesluta Syrien ur gemenskapen. I onsdags gav förbundet den syriska ledningen tre dagar för att se till att upphöra med de blodiga repressalierna mot civilbefolkningen. I annat fall hotar sanktioner också därifrån.

Jordaniens kung Abdullah II förklarade i en tv-intervju tidigare i veckan vid ett besök i London att han inte tror att Assad, en man som brukat våld mot sin egen befolkning, kommer att kunna klara sig kvar vid makten, och att han själv i motsvarande situation skulle ha avgått. Det var ett osedvanligt klarspråk. Jordanien är samtidigt drabbat av omfattande flyktingproblem från Syrien, varifrån många försöker ta sig över gränsen för att undkomma förföljelsen.

Ett antal länder, senast bland annat Marocko och Frankrike, har kallat hem sina ambassadörer sedan ländernas ambassader attackerats av Assad-trogna, medan säkerhetsstyrkorna passivt tittat på. Isoleringen tilltar också, samtidigt som den inre konflikten skärps. I takt med att Assad trappat upp våldet, har också det som ursprungligen var fredliga demonstrationer till viss del börjat övergå i väpnat motstånd.

Det som hittills kunnat bära upp Aassad, trots omvärldens tillrtagande avståndstagande, är stöd från framför allt Ryssland och Kina. De båda länderna har hittills med veto kunnat stoppa det som skulle ha behövts vara en kraftfull resolution från FN:s säkerhetsråd. Ett nytt tragiskt exempel på hur världsorganisationen inte förmår samla sig i avgörande frågor.

Något väpnat ingripande i Syrien i likhet med Libyen är under alla förhållanden inte att vänta. Motsättningarna till Ryssland och Kina och landets känsliga strategiska läge mellan Iran och Israel talar mot. Men långsiktigt talar mycket för att tiden sakteliga rinner ut för Assad. Här är det viktigt att både Sverige och EU är aktiva i protesterna mot våldet och har beredskap för ytterligare sanktioner.

GP 18/11 -11