Epoken Silvio Berlusconi ser ut att gå mot sitt slut i italiensk politik. Osvuret är bäst, men Berlusconi har nu inte bara lovat att lämna posten som regeringschef när lagpaketet för den ekonomiska saneringen är antaget – något som beräknas ha skett inom de närmaste veckorna. Han förklarar också att han inte avser att kandidera i det nyval som sannolikt följer någon gång under nästa år.

Mycket talar alltså för att Berlusconi verkligen är på väg ut. Vad som möjligen skulle kunna förändra det hela inför ett nyval är om han "övertalas" att ställa upp ännu en gång. Men en hel del talar mot detta. Visserligen är det politiken han fallit på, men de många skandalerna kring hans person har till slut också påverkat förtroendet för honom. Popularitetssifrorna har successivt dalat ned till dagens bottennivå, där bara drygt 20 procent av italienarna uttrycker förtroende för honom. Dessutom är han nu 75 år, även om han med hjälp av skönhetsoperationer och kvinnoaffärer gjort det mesta för att dölja detta faktum.

Skandaler och ständiga rättstvister har kantat Berlusconis år i politiken. Från ett svenskt perspektiv kan det framstå som obegripligt att han under så lång tid, om än med några år också i opposition, kunnat dominera italiensk politik. Förklaringarna är i huvudsak tre.

För det första är Berlusconi en fullfjädrad kampanjpolitiker, som i det avseendet får motståndarna att framstå som amatörer. Hans grepp om medierna, framför allt tv, har också haft stor betydelse.

För det andra kom Berlusconi fram i spillrorna av ett havererat partiväsende, efter de många mutavslöjandena i början av 1990-talet. Många såg i honom den framgångsrike entreprenörern som skulle kunna föra Italien till samma höjder som hans egna företag. I det avseendet har han misslyckats; tillväxten har varit synnerligen beskedlig, skuldproblemen olösta och hans insatser främst präglats mer av egennytta än statsnytta.

Men, för det tredje, en politikers framgångar eller bakslag är också avhängiga hans motståndare. Den italienska vänstern har varit svag och splittrad. Inte ens under den kompetente Romano Prodis tid vid makten lyckades man åstadkomma verkliga resultat.

Det har dock ända sedan i somras stått klart för allt fler att Berlusconi själv saknat kraft att på allvar lösa krisen. Bitvis har han motarbetat sin egen finansminister. Att han nu aviserar sin avgång är därför ett steg framåt, men frågan är vad som följer. En övergångsregering, i form av en expertregering eller en koalition över blockgränserna, är de sannolika alternativen. Det avgörande är att den blir beslutsför, på ett helt annat sätt än vad som varit fallet under sommarens och höstens tilltagande kris.

GP 10/11 -11