På svensk mark, norr om 66:e breddgraden, fanns 1944 fyra baser för den norska motståndsrörelsen - stöttad av Sverige, England och USA.

De kallades SEPAL-soldater. Vita dagar ägnades åt underrättelsetjänst, utbildning av motståndsmän och vapensmuggling. Svensk järnväg fraktade således också dessa vapen - som senare fördes över fjället i renhjordarnas skydd med hjälp av svenska samer.

Man kan lyfta på ögonbrynet åt den amerikanska inblandningen – det fanns onekligen större slagfält. I en intervju med Sveriges Radio förklarar en före detta anställd vid OSS, föregångaren till CIA, intresset. USA ville stärka den norska motståndsrörelsen och den nordiska gränsbevakningen för att förhindra ett kommunistiskt Skandinavien. Där handlade kriget inte om Tyskland utan om att bygga motståndskraft mot Sovjet.

Om jag, med en övergång värdig Peter Harryson, själv hade varit en spanare, hade jag passat bättre i P1:s populära program med just det namnet, än på fjället. Programmet Spanarna kräver tre belägg för en trend, och trenden just nu är comeback för Kalla kriget. Stasiarkiv ska diskuteras – men tydligen inte öppnas – ubåtsjubileum firas (aktuellt nog efter utbåtssiktandet utanför Öckerö i september) och ryska, trötta spioner fångas återigen in. Mätta på tv-bilder av arabiska strider söker vi det krig som är bekant, vårt och svartvitt.

Vårt nostalgiska minne av krig som vi ibland deltagit i är dock inte en historia skild från den som nu skrivs med snirkliga bokstäver i Nordafrika. Inte minst den i dubbel bemärkelse hårdnackade diktaturen Syrien formades av kalla krigets hårda händer, fumlandes både från amerikanskt och sovjetiskt håll. Där fanns och finns fortfarande gott om socialister och kommunister – både att bekämpa och beskydda – och det som hände då har lagt grunden för det som sker nu. Ändå känner få svenskar att de kan identifiera sig med vår tids kamp mellan demokrati och diktatur. Kanske skapas främlingskapet av den religiösa slöja som finns över området, kanske är det därför vi har närmare till vår historia än till vår nutid. Dock handlar konflikterna mycket sällan om religion – snarare om makt. Religion och även ideologi blir diktatorns verktyg och är ofta utbytbara. Västvärlden har inte kämpat mot dessa diktatorer, snarare ha våra ledare velat se stabilitet i regionen.

Nu har det gått an att vara en del av rasandet i Libyen, en viktig snabbinsats för mänskliga rättigheter. Att stanna när slaget är över och bygga en buffert mot fortsatt diktatur verkar dock mindre aktuellt.

Bismarck ska ha sagt att mycket kan göras med bajonetter, men sitta på dem kan man inte. Opposition, med muskelhjälp utifrån, kan driva bort diktaturer men demokrati kräver mer, mer än gammal kolonial längtan efter stabilitet. Jag är ingen Nordafrikakännare, men jag känner med demokratikämparna. Jag hoppas att svensk underrättelsetjänst gör detsamma – exempelvis genom att ge stöd till syriska motståndsmän mot diktatorns uppskattningsvis 17 olika underrättelsetjänster. För nog vill vi, som amerikanarna ville då, ha fria demokrater som allierade?

Det kanske inte behöver byggas baser bortom bergen, men många viktiga strider sker långt ifrån slagfältet.