Inte ens ett år har gått sedan Jasminrevolutionen i Tunisien. Den som sattes igång när den arbetslösa akademikern Mohammed Bouazizi tände eld på sig själv i staden Sidi Bouzid efter att polisen återigen beslagtagit hans grönsaksvagn när han vägrat betala mutor till myndigheterna. Bouazizi avled några veckor efter sin protestaktion av de skador han åsamkat sig. Men hans vrede dog inte. Tvärtom skapade Bouazizis desperata agerande en snöbollseffekt som spred sig runt om i hela landet. Tunisierna samlades i massdemonstrationer mot korruption, ofrihet, maktmissbruk, fattigdom och arbetslöshet. I mitten av januari ledde de våldsamma protesterna till att landets president Zine El Abidine Ben Ali efter 24 år vid makten avgick och flydde från landet. Vad tunisierna efterfrågade var demokrati och fria val. Det har de fått nu.

I söndags hölls val i landet och när vallokalerna stängde hade uppemot 70 procent av tunisierna röstat. Enligt de internationella valobservatörer som fanns på plats gick allt lugnt till. Den göteborgska riksdagsledamoten Annelie Enochson (KD) var en av dessa. Hon sade till tidningen Världen i dag att ”Inte sedan 1956 har man haft ett riktigt val men det märktes att man tog detta på största allvar och att alla verkligen ville göra rätt och försökte följa reglerna till punkt och pricka. Det medförde att det tog väldigt lång tid, vissa fick köa tre, fyra timmar för att få rösta.”

Det verkar alltså som om övergången från diktatur till demokrati gått relativt smärtfritt. Nu är det upp till de personer som valts att utarbeta en konstitution och välja en ny president. Viss oro finns dock hos mer sekulära tunisier sedan det visat sig att det islamistiska partiet Ennahda fått en stor del av rösterna. Tunisien har sedan självständigheten från Frankrike 1956 den liberalaste familjelagstiftningen i arabvärlden, med bland annat rätt till skilsmässa, fri abort och förbud mot månggifte. Visserligen har Ennahdas ledare Rachid Ghannouchi lovat att inte försöka göra några förändringar på området, men alla är inte övertygade om att han talar sanning. I SvD häromdagen uttalade sig till exempel Amel Grami, professor i genusfrågor och islamiska studier, om de salafistiska tendenser som finns inom partiet. Skulle de tunisiska kvinnornas fri- och rättigeter inskränkas som en följd av valet vore det ytterst sorgligt. Dock är vi inte där än. Och det är inte säkert att det blir så över huvudtaget. Ennahda har inte egen majoritet och måste i den folkvalda församlingen samarbeta med betydligt radikalare krafter.

Sammanfattningsvis är det är det tunisiska valet en stor seger för såväl tunisierna som för hela den process som kommit att kallas den Arabiska våren. Förhoppningsvis följer Egypten och Libyen snart efter.

$1