De senaste årens upprepade debatter om aktiv dödshjälp har fört det goda med sig att vi också fått en debatt om vård i livets slutskede – så kallad palliativ vård.

Att avvisa aktiv dödshjälp av principiella skäl är inte svårt. Ett ja till dödande sprutor skulle lägga ett orimligt ansvar på läkarna och ifrågasätta sjukvårdens grundläggande uppdrag – att tjäna livet.

Men principer räcker inte långt när krav på dödshjälp bottnar i en befogad rädsla för bli liggande hjälplös utan självbestämmande och med outhärdlig smärta och ångest den sista tiden.

Två beslut förra året gjorde det lättare att säga nej till dödshjälp.

Socialstyrelsen sa ifrån att livsuppehållande behandling inte får sättas in mot patientens vilja och att döende patienter har rätt till smärtlindning och ångestdämpande medicinering – inklusive sömnmedel.

Läkarsällskapet förtydligade Socialstyrelsens besked genom att ge ut ”Etiska riktlinjer för palliativ sedering i livets slutskede”. Palliativ sedering innebär att patienten sövs för att slippa dö i outhärdlig smärta och ångest. Riktlinjerna är föredömligt tydliga. Patientens vilja skall tillmätas största betydelse och sederingen skall vara tillräckligt djup för att patienten skall uppleva situationen som uthärdlig.

Sammantaget innebär detta en rätt att få dö i sömnen. Det är ett stort framsteg för en mänskligare vård i livets slutskede – förutsatt att samma rätt gäller överallt i Sverige. Så är dock inte fallet.

I en intervju för SVT den 7 oktober berättade överläkaren på Stockholms sjukhem, Carl Johan Fürst, att kvalitén på den palliativa vården varierar från kommun till kommun, men också mellan olika sjukhus och äldreboenden inom samma kommun:

”Gamla människor dör på sina boenden utan tillräcklig smärtlindring. Andra skickas i stället iväg till sjukhusens överbelagda akutavdelningar, där de inte heller får den omsorg de borde få när de dör. På ett ställe kan man ha väldigt bra smärtlindring, anhöriga får gott stöd och på ett annat ställe inte långt därifrån kan det vara precis tvärtom. Dålig smärtlindring, dåligt stöd till anhöriga, personalen är okunnig om hur man ska göra.”

Så får det naturligtvis inte vara.

Carl Johan Fürst arbetar med ett nationellt vårdprogram med målet att specialistkunskap om döendet skall spridas inom hela vården. Socialstyrelsen kommer nästa år att publicera nationella riktlinjer för palliativ vård. Det är utmärkt och borde skapa förutsättningar för likvärdig palliativ vård oavsett var patienten bor eller vårdas.

Men goda förutsättningar är inte nog. Äldreomsorg och palliativ vård står sällan högst på prioriteringslistorna. Det är därför särskilt nödvändigt att Socialstyrelsen kontrollerar att den palliativa vården verkligen blir likvärdig i hela Sverige.

10/10 -11