Den 23-årige riksdagsmannen William Petzäll lämnade i veckan Sverigedemokraterna för att bli politisk vilde i riksdagen. Vad han kan uträtta framöver i den rollen är oklart. Petzälls förvandling till politisk vilde har inget med hans politiska övertygelse att göra, utan är en följd av hans missbruksproblem.

Som vilde väntar en hård tillvaro. Man är utstött av sitt gamla parti och några samarbetsinviter är inte att vänta från andra partier. Petzäll behöver emellertid inte oroa sig för försörjningen eller för att behöva lämna riksdagen de närmaste åren. Han är garanterad sitt arvode på 56 000 kronor i månaden fram till valet, även om han inte ens skulle tillbringa en enda dag till i riksdagen. Därefter väntar ett ettårigt omställningsbidrag.

Fallet Petzäll må vara speciellt, men det kommer på toppen av en diskussion kring politikerersättningar och politikerpensioner. För någon vecka sedan påtalade Ekot att kommuner och landsting förra året betalade ut mer än 70 miljoner kronor till tidigare kommun- och landstingsråd, som med dagens regler har rätt att dra sig tillbaka med pension från 50 års ålder. I våras uppstod debatt kring att så få avgående riksdagsledamöter utnyttjat de jobbcoacher som ställts till förfogande.

En diskussion kring politikerersättningar blir lätt lite populistisk. Ett vanligt påstående är att politikerna ”får väl gå tillbaka till sina gamla jobb”. Det är inte så lätt. I dagens snabbt föränderliga värld blir kunskaper lätt föråldrade. Den som mitt i karriären lämnat sitt jobb för att kanske under tolv år ha verkat som riksdagsledamot kan ha svårt att komma tillbaka. Andra har tagit plats och klättrat uppåt i organisationen under frånvaron. Värdet av politiskt arbete som merit skall inte heller överskattas. Vill vi ha andra än politiska broilers som går direkt in i politiken från ungdomsförbund eller skolbänk måste det finns rimliga trygghetssystem.

Men ett problem är att antalet heltidsarvoderade politiker ökat kraftigt och rimligheten i att kunna gå i pension redan vid 50 års ålder borde ifrågasättas. Det är ju just arbetslinjen som predikas av politikerna själva.

Att man kan lyfta riksdagsarvode utan att ens närvara i riksdagen år efter år motiveras av talmannen Per Westerberg med att det är väljarna och inte riksdagen som skall ta ställning till ledamöters insats. Jag kan ha viss förståelse för det resonemanget. Några grundläggande regler borde ändå finnas. I regeringen har vi en utbildningsminister som bekämpar skolk i skolan. Men bland lagstiftarna i riksdagen kan långvarigt skolk belönas med 56 000 kronor i månaden.