Så har då också 2011 års bokmässa avhållits, 100 000 läsande människor besökte Mässan under ett par intensiva dagar. Årets tema var litteratur från vårt stora grannspråk i söder, tyskan. För mig har det alltid varit svårt att förstå att vi i Sverige är så ointresserade av allt det spännande som pågår alldeles inpå knuten i söder. Dominansen av det svenska och det engelskspråkiga är ju total hos oss, och kanske gäller det ännu tydligare inom kulturlivet än på andra områden. Därför tror jag att den starka tyskspråkiga närvaron på årets mässa, alltifrån den späda rumänska nobelpristagaren Herta Muller till punkdivan Nina Hagen, är viktig för Sverige. Vi behöver bredda våra kontaktytor och vår inspiration för att minska risken för isolering och snäva perspektiv. Men ännu mer slående är ointresset för det norska. Det blir nästan provocerande tydligt när man ser det väldiga intresse som mötte författaren Karl-Ove Knausgård på mässan. Hans enorma romanverk Min Kamp har flera år på nacken och har varit tillgänglig för oss hela tiden eftersom det kan läsas på originalspråket av vem som helst som förstår svenska. Men vi visste ju inte ens att Min Kamp fanns förrän den publicerats av ett svenskt förlag i svensk översättning. Först då börjar vi vanliga läsare få höra talas om boken. Inte ens när författaren bor i Sverige och stora delar av boken utspelar sig här och handlar om oss hörde vi talas om denna märkliga bok. På mässan var Knausgård stjärna. Idag kan vi läsa två delar av boken, men på norska finns redan fem delar för den som är otålig. Själv har jag hunnit till tvåan, och jag gillar att uppleva den på originalspråket, trots att den utspelar sig i kvarteret där jag jobbar.

Jag tycker detta exempel har något viktigt att säga oss. Det är viktigt att inte bli instängd och isolerad i sitt vanliga perspektiv. Det duger inte att bara känna till sitt eget land och USA. Vi blir onödigt begränsade som människor och Sverige blir onödigt isolerat som land. Norge är nästan det enda land vi delar landgräns med, det är onaturligt att de är mer okända för oss än Kalifornien.

Istället bör vi lära känna varandra bättre i Norden och hämta inspiration och styrka av varandra. Den nordiska modellen är en av få i världen som idag har internationell lyskraft, och den kan vi vara stolta över tillsammans. Här har nyliberalismen inte fått samma fotfäste och utjämning och välfärd har varit styrkefaktorer när andra knäat.

Det nordiska samarbetet känns idag passivt, men Göteborg är väl placerat att driva på. Och kulturen kan gå i spetsen. Nästa år har bokmässan Norden som tema. Heja Bokmässan!