Enligt legenden stod förr stora vattentankar i källaren till psykologiska institutionen i Uppsala. I dem simmade uppgivna gäddor i experiment om inlärd hjälplöshet. Först matades gammelgäddan med småfisk. Inför nästa måltid sänktes en glasskiva ner som skilde den stora fisken från de små. I förundran, ursinne och hunger försökte gäddan förstå sitt osynliga hinder innan hon gav upp. Så togs glaset bort och småfiskarna simmade åter kring rovdjuret – fullkomligt orädda, ty gäddan var ofarlig. Hon trodde sig inte längre kunna fånga fisken, gjorde inga försök. Enligt legenden avslutades experimentet inte förrän gäddan dog av svält, omgiven av simmande snacks.

Förra veckan presenterade FN:s flyktingorgan UNHCR en granskning med den torra titeln Kvalitet i svensk asylprövning. Migrationsverkets arbete har granskats och häpnadsväckande stark kritik på flera viktiga områden framkom. Det grövsta rör behandlingen av tortyroffer. Utredaren berättade med förvåning i rösten att så många som hälften av de slumpvis utvalda personerna vars ärende hon tittat på åberopat att de blivit utsatta för tortyr. UNHCR stöter ständigt på utsatta personer, men utredaren berättade att hon alltid utgått från att de som vänder sig till FN var undantagen, de som råkat extra illa ut. Nu insåg hon att asylsökande i Sverige har starkare skäl att få stanna än hon tidigare trott. Men trots att Migrationsverket har ett utökat ansvar att utreda om tortyr förekommit skedde detta inte i något av de beslut UNHCR granskade. Ibland togs inte heller hänsyn till att en person som torterats ofta har svårt att minnas vad hon utsatts för.

Därför blev de skadade istället misstrodda, det förvirrade sättet att berätta gjorde att de inte bedömdes trovärdiga. Försvinner trovärdigheten försvinner också viktiga rättigheter – om tortyr anses ha förekommit ska utredningsbördan och bevisbördan flyttas till Migrationsverket som måste visa att personen inte kommer bli torterad igen om hon utvisas.

Det går inte att dra någon annan slutsats än att personer som redan har torterats, och därmed har uppenbara goda anledningar att frukta framtida tortyr, riskerar att inte få den utredning de har rätt till och därmed inte heller det skydd de behöver. Då är det inte förvånande att Sverige fälls gång på gång av FN:s tortyrkommitté – men det är förvånande att vi inte är mer engagerade i att förbättra asylprövningen.

Tortyr strävar mot att skapa hjälplöshet, men de som flytt hit har inte gett upp - de har tagit sig över halva världen för en fristad.

Men jag, jag kan skamligt nog känna mig uppgiven. En starkt kritisk rapport mot svensk asylprövning presenteras - och den får går obemärkt förbi. När UNHCR granskade Storbritannien ska, enligt Migrationsverkets generaldirektör, rapporten ha varit så kritisk att den sekretesstämplades. I Sverige har vi insyn men gör inget med den.

Vad har hänt med flyktingdebatten? I flera år har kritik mötts med tystnad från regeringen. Kanske är det därför färre höjer sina röster, färre tror sig kunna förändra - trots att möjligheter till förbättring finns överallt runt oss. Vi får akta oss så att vi inte blir, i flera bemärkelser, ett hjälplöst land.