Idag har Centerns valberedning deadline för förslagen till ny partiordförande efter Maud Olofsson. Allt pekar på att det blir 28-åriga småländskan Annie Lööf som väljs på stämman i Åre i september. Hon anses vara bäst rustad att samla och gjuta nytt liv i en delvis sargad centerrörelse. Och, inte minst viktigt, hon kan snabbt formulera fiffiga oneliners som ger uppmärksamhet i media.

Lööf blir säkert en vitamininjektion även utanför de egna leden. Sannolikt kan hon också inspirera fler unga människor att engagera sig i politiken. Det vore utmärkt. Men vem behöver då centern? I gårdagens mätning från opinionsinstitutet Synnovate får partiet 3,8 procent och skulle alltså ramla ur riksdagen om det vore val nu.

På senare år har flera av riksdagspartierna genomgått mer eller mindre halsbrytande förvandlingsnummer. Ingen kan dock tävla med centern i radikal make over. Det gamla gröna landsbygdspartiet har under Maud Olofssons ledning blivit mera urbant och marknadsliberalt än sina borgerliga allianskamrater. Åtminstone på riksplanet; ute i kommunerna finns det förtroendevalda som kämpar för det som tidigare var partiets signum.

Vi är många utomstående som förbluffats över att Centern suddat ut sin profil som den svenska landsbygdens främsta försvarare och visionär – och så envist fortsätter den hopplösa konkurrensen med M och FP om storstadsväljarna. Är det kanske ett uttryck för tanken att modernitet och tillväxt endast skulle hör staden till? Medan landsbygden, i synnerhet den rena glasbygden, representerar det förgångna, ett Sverige utan framtid i globaliseringens tidevarv?

I så fall är det en felsyn, på flera sätt. Det är ju på landsbygden som den ekonomiska tillväxten bokstavligt talat har sina fetaste rötter. Svenskt skogsbruk skapar i alla led minst 170 000 jobb och avkastar varje år ett netto på 120-130 miljarder kronor, mer än bil-, verkstads-, IT- och biomedicinbranscherna tillsammans. Jordbruk och mat är en annan expansiv sektor, liksom den expansiva besöksnäringen. För den ekologiska omställningen har landsbygden en nyckelfunktion.

I ärlighetens namn skall sägas att Centerns landsbygdsminister Eskil Erlandsson med den äran rattar de här frågorna, bland annat genom sina visioner om Matlandet och Skogsriket. Men han tycks relativt ensam. Och har uppenbarligen svårt att få fram de betydligt större pengar som krävs för att sätta verklig snurr på förädlingen av skogens, havets och odlingslandskapets makalösa potential av förnybara råvaror. Det beror förstås i sin tur på att hans politiska plattform i alliansregeringen är tunn.

Kanske tror partistrategerna – också felaktigt – att det inte skulle finnas en stark väljarbas utanför tätorterna. Faktum är att 18 procent av Sveriges befolkning, 1,6 miljoner bor där, flertalet i så kallad tätortsnära landsbygd vilket med gängse definition betyder att de har 45 minuters bilresa till närmaste tätort. De behöver en stark politisk kraft som värnar deras intressen – rätten till goda vägar, bra kollektivtrafik, IT, finkultur, miljövänliga vatten- och avloppslösningar och mycket annat. Och vi alla behöver en politik för att hålla det annars igenväxande kulturlandskapet öppet, vackert och tillgängligt!