Mitt i glädjen över att diktatur efter diktatur i Nordafrika faller får vi inte glömma att det på sätt och vis var bekvämt för Europa att ha diktaturer på andra sidan Medelhavet. Lika bekvämt som det var att ha Östeuropas fattigdom på andra sidan Kalla krigets järnridå.

Diktaturer låser in sina befolkningar, konkurrerar inte om välstånd och kan användas för att strypa flyktingströmmar. Som när Sveriges EU-kommissionär Cecilia Malmström hösten 2010 skrev på ett avtal där Libyen för EU:s räkning åtog sig att skilja ut flyktingar med skyddsbehov från afrikaner som antas fly från fattigdom och hopplöshet i största allmänhet.

Ursäkten var att EU och FN skulle hjälpa till. Malmström konstaterar i en intervju för Sydsvenska Dagbladet (4/3-2011) att avtalet föll när Libyen inte släppte in FN flyktingkommissariat (UNHCR) i landet. Tur var det. För inte var det väl utsikterna till en rättssäker flyktingprocess som lockade i Muammar Gaddafis Libyen?

När diktaturer faller öppnas gränser. Det kommer aldrig att vara problemfritt. Särskilt inte när skillnaden i levnadsstandard och möjligheter mellan EU och de nordafrikanska länderna är stor som Medelhavet är brett. Den lika moraliska som rationella lösningen är då inte att ropa på mer polis och fler gränskontroller, utan att på alla sätt stödja den demokratiska och ekonomiska utvecklingen i Nordafrika.

Det är en formidabel uppgift. Vid ett säkerhetspolitiskt seminarium under politikerveckan i Visby konstaterade Christian Leffler vid EU:s gemensamma utrikestjänst att det behövs 800 000 nya arbetstillfällen varje år i de nordafrikanska länderna. Då bör vi komma ihåg att höjd levnadsstandard i Nordafrika ökar efterfrågan på varor från EU som i sin tur skapar jobb i Europa.

Bistånd behövs, men räcker inte långt. Framför allt måste EU öppnar sina gränser för import, så att de nordafrikanska ekonomierna kan växa. Redan i den gemensamma ”Barcelonaprocessen” 1995 talades det om frihandel (inklusive jordbruksprodukter). Barcelonaprocessen heter numera ”Unionen för Medelhavet” och är än så länge mest ett politiskt forum med vackra ekonomiska utvecklingsmål.

De Nordafrikanska folken har påbörjat sin resa till demokrati. EU kan hjälpa till med kunskaper om den demokratiska processen. Men förenas inte demokratiresan med växande välstånd kan resan bli kort och få ett hastigt slut i nya diktaturer.

Det räcker alltså inte med högstämt tal om demokratibistånd. De begränsade frihandelsavtal som finns måste vidgas till verklig ekonomisk integration – inklusive jordbruket.

Med revolutionerna i Nordafrika följer oundvikligen att Nordafrikas sak blir vår. Alla kommer inte att tycka om detta, men det är ett faktum och ”all vishets begynnelse är att erkänna fakta”.

$1