De senaste dagarna har vi översköljts av fakta och spekulationer om bombdådet i Oslo och massakern i Utöya. Våra frågor vad som hände har i stort sett besvarats. De börjar därför bli färre i takt med att frågorna hur det kunde hända börjar bli fler.

De är frågor som inte kommer att bli lika enkla att besvara. Även om vårt behov av dessa svar egentligen är så mycket större än att få reda på det exakta dödstalet, vilken ammunition som använts eller vilken metod polisen använder för att hitta de som ännu saknas.

Den häktade gärningsmannen Anders Behring Breivik gör visserligen sitt bästa för att förklara sina handlingar och propagera för sin världsbild: genom sitt 1 500 sidor långa manifest eller via uttalanden i och utanför rätten. Men hans ofullständiga version av sanningen är just bara det – en version av vad som hänt filtrerat genom en störd hjärna.

Andra kommer lika bredvilligt att vilja ge sin förklaring. Familjemedlemmar, som inte direkt har haft någon kontakt med Breivik har redan låtit sig intervjuas. Experter av olika slag ger utlåtanden om hans mentala tillstånd, om den värld han verkat i, om risken att det finns fler potentiella massmördare med en ideologisk agenda ute i samhället. De kan ge pusselbitar av olika storlek, men inte heller de kan ge något annat än en ofullständig bild.

Det finns helt enkelt inte tillräckligt med svar för att besvara alla frågor om vad det är som kan få en människa att begå terroristbrott – som väljer att döda barn och unga, som vill ta tryggheten ifrån oss alla.

Det enda vi vet med säkerhet är att Anders Behring Breivik varken är den förste eller siste terroristen i världen.

Men Vi har ett val hur vi ska reagera. Vi kan välja att låta Breivik sätta dagordningen låta hans propaganda och vridna världsbild styra vår syn på vad som hänt. Vi kan spekulera i det oändliga om varför det hände. Vi kan välja att bli mindre trygga att ropa på mer övervakning.

Eller så kan vi välja att se offren. Vi kan gå vidare för deras skull. Vi kan välja att tro på styrkan i det fria och öppna samället. Vi kan agera för att förändra samhället till det bättre.

Även om ondskefulla handlingar aldrig går att undvika går de att minimeras. Hat bekämpas bäst med kärlek, utanförskap med gemenskap, otrygghet med andras trygghet.

Norges statsminister Jens Stoltenberg uttrycker det kanske bäst: ”Ondska kan döda en människa, men aldrig besegra ett helt folk”.

$1