Massmördaren i Norge har erkänt våldsdåden men inte skuld, enligt vad som framgått av häktningsförhandlingarna. Tydligen anser han sig kunna rättfärdiga missdåden.

Anders Behring Breiviks argumentationsteknik är inte unik i extremistkretsar. Där kan dåd som mordbrand (mot exempelvis pälshandlare) ursäktas genom försök till överflyttning av skuld. Offret beskrivs då som den större syndaren.

Låt vara att det är en betydande gradskillnad mellan dåden. Men politiska våldbrott råkar ligga i övre delen av Säpos Modustrappa för politiskt motiverade aktioner, (ickevåld är på lägsta trappsteget).

Den norske högerextremisten hade konkreta mål. Därför slog han till mot barnlägret. Han avsåg att stoppa återväxten i vad han betraktade som ett "fiendeparti". Ett slags förvrängs nutida variant av den grymme Herodes dåd alltså, lydfursten som lät mörda alla gossebarn i Bethlehem.

Offren för det massmordet hedras varje år på Värnlösa barns dag - liksom vi på olika sätt lär minnas och hedra offren för årets dåd i generationer framåt.

För missdådaren kan knappast någon känna annat än avsmak. Den som medvetet mördar barn torde i stor utsträckning straffa ut sig även ur de mest toktäta extremistgrupperingarna. Därför torde det beryktade manifestet inte få det bemötande den förvirrade Breivik drömt om.

Däremot har dådet fått omedelbara efterverkningar inom säkerhetspolisen i en rad europeiska länder, liksom i USA. Inte för att högextrema grupperingar legat under radarn, som författaren Lisa Bjurwald säger i Expressen www.expressen.se/1.2509280. Säpo har bland annat på uppdrag från regeringen, utrett och skrivit rapport om extremism på såväl höger- som vänsterkanten.

Inte heller känns de som att en "ny politisk terrorism setts födas", som Expos chefredaktör Daniel Poohl uttrycker det. Oklahomadådet visar att han inte är unik. Och skall Utöyadådet ens kallas terrorism? Eller är det frågan om en sällsynt våldsam variant av extremism, där aktören råkar vara en världsfrånvänd sociopat?

Massmördaren har inte bara skapat bryderi i etikettfabriken, även säkerhetspolisen lär få mycket att göra framöver. För det är inte helt lätt att svara på frågor om hur man skiljer ut de mer extrema nätgruppernas skramlande, tomma tunnor, från radikaler som är beredda att gå från ord till handling. I synnerhet inte som de åtgärder man vidtar inte får vara så kraftiga att vi själva gräver det demokratiska samhällets grav. Allt kan inte och bör inte övervakas.