Mitt liv har ställts på ända på ett alldeles fantastiskt sätt, tack vare en underbar liten människa med nyfikna klarblå ögon, overkligt mjuka fötter, massvis med silkesmjukt hår, rosiga, runda kinder och perfekta små händer som hon slänger ovanför huvudet i sömnen. Hon låter mig knappt sova en blund om nätterna men på något sätt, på någon slags lyckoenergi (samt stora mängder latte och smågodis) lyckas jag ändå fungera om dagarna. Och när hon väl somnat in, så kommer jag på mig själv med att bläddra bland bilderna på henne i telefonen. Ja, mannen får ursäkta, men det här är helt enkelt som att vara nykär.

Att detta lilla liv skulle väcka så mycket känslor i mig hade jag kanske misstänkt. Men att det skulle väcka så mycket känslor hos andra hade jag inte kunnat drömma om.

Att jag skriver den här krönikan gör mig nämligen till en dålig mamma. Min dotter Marianne är nu tre månader gammal och jag borde ägna all min vakna tid åt henne. Att jobba, vilket i mitt fall exempelvis är att skriva krönikor, debattera, prata i radio och föreläsa om kunglig stil, gör mig till en fruktansvärt egoistisk mamma. Det menar ganska många av de tusentals läsare som följer mitt liv i min blogg på Svt.se/Ebba.

Jag har fått höra att jag borde skämmas som utsätter mitt barn för detta, att jag riskerar anknytningen, att jag kommer att ångra mig bittert när hon blir tonåring, att jag rätt och slätt är en dålig mamma, att jag kanske inte borde ha skaffat barn om jag vill leva på det här sättet utan att en sån som du borde nog hellre skaffat hund. Jag kommer få betala när Marianne blir äldre, vänta bara.

Och nej, hittills är det ingen som frågat min man samma sak. Inte ens när dottern var fyra dagar gammal och han var han tillbaka på jobbet.

Naturligtvis borde jag skaka av mig detta, jag är en offentlig person som väljer att blogga om mitt liv, lite kritik ska jag tåla. Den rationella journalisten i mig vet det. Framför allt, jag vet att min baby är en ovanligt glad och snäll liten tjej. När jag kommenterade brittiska prinsbröllopet i SVT låg Marianne i mammas kompis Evas knä, alldeles utanför studion, och tittade nyfiket på tv-apparater och allt spännande som pågick i korridoren. När jag signerade böcker på NK drog mormor runt en sovande Marianne på damavdelningen. Tror knappast att det skapar några bestående men. Jag har ju förmånen att ha ett jobb som går att kombinera med baby, det är en stor lyx som kanske sticker i ögonen på folk.

Men just nu tål jag inte lika mycket som vanligt, jag tar idiotiskt nog åt mig. Forskning visar faktiskt också att just kvinnor med fria yrken och flexibla jobb, som mitt, får ännu mer skuldkänslor när det gäller barnen än andra. Helt enkelt för att vi har större möjlighet att bestämma över våra jobb och tider – och då ska man välja barnen. Sitter man i kassan så är det ju ett hinder som är utanför en själv, menar genusforskaren Maria Jansson vid Stockholms universitet i en artikel i Sydsvenskan för någon månad sedan.

Så jag fortsätter att försöka pussla ihop det på mitt sätt. Inte minst så känns det extra viktigt i dessa hemmafru 2.0-tider, när det bland oss 80-talister blivit lite småfint, häftigt och upproriskt att vara housewife. Då vill jag hellre att min Marianne ska ha en glad, arbetande förebild som mamma. En mamma som trivs med hela sitt liv och sig själv. Och för att få ihop det på lång sikt, så kan just nu varken min man eller jag sätta yrkeslivet på paus i ett år. Det måste väl gå det med?

Sist men inte minst, så tycker jag att alla småbarnsmammor som på något sätt får ihop det förtjänar en guldmedalj. Har du en i närheten i sommar, säg det till henne!