Den arabiska våren får mig osökt att tänka på arabiska nätter, tusen och en natt närmare bestämt. Att tänka på Sheherazade som spann samman sina berättelser nätterna igenom för att rädda sig från halshuggning i gryningen är passande just nu. Projektet med fristadsförfattare, ICORN, som uppmärksammats i veckan har ett sidoprojekt för att sprida skribenternas vittnesmål som uppkallats just efter Sheherazade. Projektnamnet ger en tydlig bild av hur utsatta författarna upplevs vara. Men hur fascinerande Sheherazadeberättelser än är, är den verkligt komplicerade historien vad som händer med författarna när deras berättelser tar slut.

När jag stiftade bekantskap med ICORN-projektet var min första tanke: Hur kommer de hit? Den som sysslat med flyktingfrågor förvånas över att författare, efter en inbjudan från en förening – inte en migrationsreglerande myndighet – får visum och möjlighet att stanna i upp till två år. Personer som misstänks vilja söka asyl i Sverige nekas ständigt visum hit. Men dessa författare, som väljs utifrån den specifika kvalifikationen att de ska vara förföljda och hotade – flyktingskäl – tillåts komma till Sverige. Inte bara det – de tillåts stanna.

Väl i fristaden kritiserar de hemlandets styre och provocerar sina förtryckare. Deras berättelser vittnar om slutna länder vi vet mycket litet om. De får hjälp med översättningar, utgivning och kanske en seminarieturné. Men vad händer när stipendiet tar slut efter två år? De skickas hem. Några av dem skyddas kanske av att de uppmärksammats internationellt. Andra har i stället, genom att tydligt kritisera regimen, ökat risken för förföljelse när de återvänder. 

ICORN-debatten nu handlar om systemets komplexitet. Det finns de som vill avskaffa ICORN för att det är en gräddfil för författare, trots att deras asylskäl prövas av Migrationsverket som vanligt, och trots att asylmottagande inte är ett nollsummespel. Den väsentliga skillnaden, gräddfilen, är dock att de kan ta sig hit – ja, att de till och med bjuds in. Därtill finns de som tycker tvärtom, som vill skapa fler ICORN-projekt, för andra yrkesgrupper som också råkar illa ut när sanningen slås ner. Men det är förstås ett absurt sätt att gå runt en illa skriven migrationspolitik, att öppna gränserna yrkesgrupp för yrkesgrupp.

Det största problemet med ICORN är dock när fristaden stänger. Katastrofen när en rädd författare söker men nekas asyl och tvingas hem. Men det innebär inte att ICORN:s verksamhet är dålig, enbart att den kompliceras av en oväntat restriktiv flyktingpolitik. ICORN är ingen flyktingorganisation. Man har inte juridisk kompetens att bedöma vem som är tillräckligt utsatt för att beviljas asyl. Däremot gör man verkligen en bedömning av att de som får stipendiet är förföljda och hotade i sitt hemland, i behov av en fristad. Nej, felet ligger inte hos ICORN, utan i det orimliga i att den politiska bedömningen om vem som är flykting skiljer sig så markant från gemene mans. Sheherazade överlevde genom sitt berättande – med dagens politik skickar vi hem de hitbjudna författarna i gryningen. 

Skribenten är ordförande i Flyktinggruppernas och asylkommitéernas riksråd.