I morgon är det nationaldagen. En dag som orsakar större ängslighet hos det offentliga Sverige får man leta efter. Medan andra länder obekymrat firar nationaldag medelst flaggviftande och annan traditionell nationalistisk symbolik gör man på många håll i Sverige tvärtom och fokuserar på kulturella inslag som är relativt nytillkomna i det svenska samhället.

Som på Stockholms stadsmuseum, där firas till exempel 6:e juni genom svensk-somalisk fest med somalisk dans, sång och sagoberättande. Det är nu inget fel på vare sig somalisk sång eller dans och självklart är de människor som kommit hit från Somalia lika mycket svenskar som alla andra. Men om vi nu har en svensk nationaldag så vore det kanske mer lämpligt att fira genom att lyfta fram de traditioner och den kultur som varit – och är – utmärkande för det land vi kallar vårt.

Vad som är svenskt eller inte går naturligtvis att dryfta i evighet – om man vill. Ingen kultur är oföränderlig eller saknar förgreningar in i andra gruppers traditioner. Samtidigt skulle nog de flesta människor kunna peka ut sådant som de upplever som specifikt svenskt, och i hög uträckning skulle det vara samma saker.

Sedan länge etablerade gemensamma referensramar som skapar tillhörighet och trygghet. Sill, midsommar, lucia, köttbullar och allemansrätt. Att vissa av de här sakerna även finns på andra platser spelar mindre roll. För många är de lika med den plats på jorden de kallar hemma. Det som är Sverige.

Denna svenska kultur är precis lika rik, spännande och värd att värna som somalisk dans eller persiskt nyår. Speciellt en dag som 6:e juni. Att vara stolt över sitt lands historia är inte samma sak som att kränka andras. Så låt oss fira Sverige imorgon. Utan ängslighet. Det är hon värd, moder Svea.

5/6 -11