Regionvalet är över. Valdeltagandet blev sorgligt lågt (drygt 43 procent) men resultatet skiljer sig inte särskilt mycket från i höstas. Inget av blocken har egen majoritet. Mest anmärkningsvärt är att Sjukvårdspartiet för första gången sedan Västra Götalandsregionen bildades är ute i kylan, och att Sverigedemokraterna ökar med två mandat och hamnar i en beklaglig vågmästarroll.

Teorierna om varför det gick som det gick är många. Den S-märkta statsvetarprofessorn Ulf Bjereld skriver till exempel på SVT Debatt (16/5) att Socialdemokraterna vann på att den nationella debatten den senaste tiden handlat mycket om Fas 3, en fråga Alliansen haft svårigheter att hantera. Samtidigt menar Bjereld att valrörelsen fokuserat så mycket på de regionala frågorna att människor inte kände sig särskilt manade att rösta. Därav det låga valdeltagandet. Enligt Bjereld skulle fler ha röstat om nationella frågor i större utsträckning sorterats in i debatten.

Kanske har professorn rätt. Jag tror dock att regionpolitikens problem är större än vilka frågor som diskuteras. Det kan verka ytligt men det är de facto viktigt att även lyfta fram hur regionfrågorna presenteras och av vem. Ett av bekymren är att en så stor andel av de människor nomineras till region- eller landstingslistor är i pensionsåldern. Inget ont om pensionärer det behövs politiker i olika åldrar för att väljarkåren skall företrädas på bästa möjliga sätt. Men valet av representanter säger något om hur partierna ser på regionpolitik. Som om regionfullmäktige är en uppsamlingsplats för människor som efter ett liv i kommun- eller rikspolitiken vill trappa ned utan att släppa taget. Regionpolitik -lite tröttare, lite tristare och lite mindre viktigt, är vad som signaleras till väljarna.

Detta är ett stort problem. Regionpolitik är varken trött eller trist, utan oerhört viktigt. Vem berörs inte av hur sjukvården eller infrastrukturen utvecklas? Ingen. Ändå är det så över hälften av invånarna i Västra Götaland känner.

Partierna borde – inte minst för sin egen skull – på allvar ta sig an uppdraget att göra regionpolitiken mer intressant och angelägen. Börja bry sig mer om väljarna och mindre om den interna rättvisan inom partierna. Gamla trotjänare A, B, C och D behöver kanske inte vara garanterade plats högt upp på valsedeln? Speciellt inte om de suttit flera mandatperioder och inte gjort något väsen av sig. För väsen är grundläggande för all politik. Partier och politiker kan ha aldrig så kloka och genomtänkta idéer, men om bara de närmast sörjande (med andra ord andra politiker) får ta del av dessa gör de inte mycket nytta.

Samtliga partier måste också bli bättre på att söka sig utanför sina egna komfortzoner. Att S springer benen av sig i Angereds centrum och serverar valfrukost i Nordost medan M knackar dörr och strösslar med plakat i Sydväst känns både förutsägbart och trist. När var och en håller sig på sin kant avstannar debatten.

Nu är det drygt tre år kvar till nästa val. Tre år där partierna antingen kan se till att förankra regionpolitikerna och deras arbete hos väljarna eller återigen låta vårdpolitikerna trött backa in i skuggan. Jag hoppas att det dras lärdomar av söndagens resultat och man satsar på det förstnämnda. Då kan i alla fall något gott komma ur det faktum att så många valde soffan.